Lördag kväll. Vi har samlats hemma hos Sara för att äta ostbricka och dricka vin. Vi är en brokig skara studenter från Sveriges alla hörn och kanter. Våra föräldrar är allt från vårdbiträden till professorer. Malin verkar ha en sjukt tajt relation till sin mamma, någon pappa har jag aldrig hört talas om. Madeleine har växt upp på segelbåt och rest världen över. Samtalet fladdrar över bordet. Det handlar om resor och utbildning, hårprodukter och relationer.
Jag tror mig kunna se vilka som kommer från medelklassen. De har ett sätt att föra sig. Så självklart, så tryggt. De behöver inte hävda sig för att duga. De behöver inte vara så förbannat duktiga. De funderar över huvud taget inte på begreppet klass. Men vad är egentligen klass? Inom klassteorin finns en rad olika svar.
Klart står att klass handlar om livschanser. Klass är en faktor, precis som kön, etnicitet, religion, ålder, sexualitet och funktionshinder, som påverkar varför människor har olika chanser i livet.
Plötsligt slår det mig var skon klämmer. Det känns inte som att jag nånsin kommer kunna läsa mig till att bli medelklass, det känns inte som att jag nånsin kommer tjäna tillräckligt mycket pengar för att känna mig trygg.
Jag kommer aldrig att känna äkta gemenskap med rikemansbarn. Det känns som att arbetarklasstämpeln är tatuerad i pannan på mig. Jag anstränger mig och kämpar hårt för att tvätta bort den, men bläcket går inte ur. Jag försöker vara dubbelt så intellektuell som alla andra, försöker vara tio gånger duktigare än killarna. Men ändå känner jag mig inte tillräcklig. Min pappa kommer aldrig bli ingenjör, han var elektriker. Sen blev han alkoholist. Och jag drabbades av duktighetskomplex.
I dag är det egentligen, om man vill, lätt att göra en klassresa. Välfärdssamhället har sett till att alla kan läsa på universitet. Och genom att läsa på universitet kan man skaffa sig en utbildning och ett bra jobb som tjänsteman. Och när man är tjänsteman får man vara med i TCO och simsalabim så är man inte längre arbetarklass.
Utbildning: check.
Tjänstemannajobb: check.
Då kan man luta sig tillbaka och känna sig helt säker på att man kan tillskriva sig epitetet medelklass.
Men fortfarande så finns det där. Tvivlet.
Sociologen Pierre Bordieus kapitalbegrepp är välkända inom klassteorin. De bygger på att klass beror av tre olika faktorer; ekonomiskt kapital, kulturellt kapital (utbildning och finkulturella färdigheter) och socialt kapital (nätverk, kontakter, släkt). Klassbegreppet är alltså relativt.
I dag handlar inte skillnaderna bara om pengar. De handlar om att arbetarklassen ligger i ett socialt och kulturellt underläge. Aftonbladet, Rix FM och TV 3 erbjuder inte den nödvändiga samhällsinformation en medborgare behöver för att på schyssta premisser kunna fatta nödvändiga beslut om sitt liv. Beslut om politik, skatt, försäkringar, källsortering, pension och konsumtionsval.
Det största problemet i dag är inte arbetarklassens låga status. Arbetarklassen i dag har det så pass bra att de flesta inte ens kallar sig för arbetarklass. De flesta funderar överhuvudtaget inte på vilken samhällsklass de tillhör. De flesta förknippar klasstillhörigheten med ekonomiska muskler. Och kanske är det så att vi inte längre kan utgå från facktillhörighet för att definiera klass. Jag vill bara påminna om att klass fortfarande finns.
Det är en klassfråga om du gjort en volontär- eller språkresa, det är en klassfråga om du kan vinna i Trivial Pursuit och det är en klassfråga om du har 180 poäng på högskolan eller inte. Men bara en gång blir din klass ett problem; när du låter den begränsa dig.