FÖRSVARET Folkpartiledaren tog till storsläggan i förhandlingarna om det framtida svenska försvaret. Han hoppade av och ville inte längre vara med. Han och hans numer marginella parti ville tydligen visa dådkraft.
Ja, om inte annat för att locka andra att ställa upp på Folkpartiets försvarspolitik, där ett Nato-medlemskap är det högsta målet. Inviten fick kalla handen. Björklund fick stå ensam.
Förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen har det minst sagt varit tuffa. I alla fall av det lilla som avslöjats i förtid. Viktigt för de ledande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna var att hitta en minsta gemensamma nämnare. Så skedde om än i sista minuten.
Senast den 24 april ska propositionen om försvarets framtida inriktning och finansiering ligga på riskdagens bord. Nu blir det så.
I annat fall skulle försvarsbeslutet skjutas fram till hösten. Med tanke på utvecklingen i vårt östra grannland, Ryssland, skulle detta varit olyckligt.
Detta sker mot bakgrunden att Sverige idag i bästa fall kan ställa cirka 5 000 man under vapen om det skulle hetta till. Det är inte mycket att hurra för. Försvarsminister Peter Hultqvist har under hela denna process ändå varit övertygad om att en överenskommelse skulle komma.
Samtidigt ska sägas att urholkningen av försvarsanslagen även pågått under tidigare Socialdemokratiska regeringar som under de sensate åtta åren av borgerligt regeringsinnehav.
Peter Hultqvist och de övriga partierna i försvarsuppgörelsen har i överenskommelsen prioriterat det akut nödvändiga. Någon annan väg fanns inte. De ekonomiska ramarna håller inte för att för att fylla igen alla de hål som just begränsar svenska försvarets handlingskraft.
Detta sett mot den utveckling mot det sämre som skett i vår del av Europa som uppstått inte minst genom Rysslands agerande med ockupationen av Krim och händelserna i Ukraina, men även med en mer aktiv militär närvaro kring Östersjön. Vladimir Putin satsar offensivt på att rusta upp den ryska militärmakten.
Försvarspolitik är långsiktigt. När man en gång raserat en modell för hur försvarspolitiken ska fungera blir det svårt och tidsödande att bygga ett nytt. Det går inte att hatta fram och tillbaka och lita på andra än sig själv.
Socialdemokraterna har tagit klar ställning. Försvarsminister Peter Hultqvist är tydlig. Dels med besked om att det inte finns någon anledning att lämna alliansfriheten, dels med att vi ska söka stöd i vårt närområde närmast med Finland som neutralt land, men även med övriga nordiska länder.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta allvaret i den svenska säkerhetsdoktrinen, där alliansfriheten är den helt avgörande komponenten för en fortsatt trygg säkerhetspolitik. Vårt land har stått utanför militärallianser sedan början på 1800-talet. Det finns ingen anledning att frångå detta.
Sverige måste ha ett modernt, högteknologiskt och därmed flexibelt försvar anpassat till det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde.
Alliansfriheten ger oss dessutom möjligheter att agera självständigt och oberoende i internationella frågor. Det måste vi slå vakt om.