Riksdagens konstitutionsutskott inleder i mitten av månaden en granskning av regeringens hantering av säkerhetsskandalen på Transportstyrelsen. Arbetet beräknas ta ett halvår. I juni nästa år ska KU presentera sina slutsatser och förslag. Då återstår det bara några månader till valet.
Men redan i september kan frågan om försvarsminister Peter Hultqvists framtid i regeringen komma upp till behandling i kammaren. Han kan helt sonika bli avsatt ”om inget nytt då framkommit som skulle ge skäl till förändrad bedömning”.
Det var Sverigedemokraterna som först formulerade kravet på att tre statsråd skulle lämna regeringen. Vid en blixtinkallad presskonferens en tidig morgon stod så de fyra partiledarna i Alliansen och krävde att inrikesminister Anders Ygeman, infrastrukturminister Anna Johansson samt Hultqvist skulle avgå. Statsministern lät Ygeman och Johansson gå men behöll Hultqvist.
Det är nu Alliansen som har bollen. Det förefaller som om Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor i likhet med Jimmie Åkesson håller fast vid att ministern från Stora Tuna ska bort. Det är mer tveksamt vad Liberalerna och Centerpartiet anser i frågan. Det är lätt att föreställa sig att en del ledamöter av riksdagen inte känner för att göra gemensam sak med Sverigedemokraterna och avsätta Hultqvist.
Frågan är vad statsministern gör om riksdagen fäller Hultqvist. Han kan lämna in regeringens avskedsansökan. Dessutom kan han utlysa extraval men det är mindre troligt eftersom det tidigast kan hållas i december 2017. Allianspartierna har tillsammans med SD 187 mandat, alltså mer än hälften. De rödgröna samlar 159. Men både C och L drar sig för att kliva in i en regering som måste få stöd av SD för att få majoritet, exempelvis i omröstningar som innefattar anslag för flyktingmottagande och integration.
Frågan är därför hur C och L ska kunna distansera sig från de klara beskeden på presskonferensen att man saknar förtroende för försvarsministern.
Förmodligen letar man från golv till tak efter en nödutgång. Samtidigt är det många borgerliga debattörer som framhåller Hultqvists alla förtjänster. Att döma av opinionsundersökningar bland Centerpartiets och Liberalernas väljare finns även där ett starkt stöd för ministern från Dalarna.
Visst var det oskickligt av Annie Lööf och Jan Björklund att ansluta sig till det drev som leddes av Jimmie Åkesson.
”Men vänta nu”, borde någon ha tänkt. ”finns det verkligen saklig grund för att kräva Hultqvists avgång?”
Resultatet kan nu bli att sprickan mellan högern (M, KD och SD) och de övriga borgerliga partierna vidgas än mer. Det var ju inte riktigt det som var avsikten när de fyras gäng samlades på Moderaternas kansli för presskonferens den 26 juli.
Löfven kan ta det lugnt. Det är Björklund och Lööf som har problem.