Jag är så långt ifrån en unik snöflinga man kan komma. Jag, liksom uppskattningsvis 45 procent av den svensk befolkningen (en siffra helt och hållet baserad på min egen filterbubbla och bekantskapskrets) har sett miniserien Chernobyl. Och liksom en majoritet av tittarna är det svårt att inte bli både väldigt berörd och illa till mods av den.
Som titeln antyder handlar serien om reaktorolyckan i Tjernobyl 1986. Man får följa delar av den civila befolkningen som bor i närheten av kärnkraftverket, likväl som partitopparna i det sovjetiska partiet. Det är oro, sjukdom, politik och död. Ansikten som smälter bort på arbetarna som skickades för att släcka, mödrar som förlorar sina strålskadade barn och husdjur som avlivas för att hindra den radioaktiva nedsmutsningen att spridas.
Bortsett från att en stor del av katastrofen hade kunnat mildras om Sovjet inte varit fast i ett kallt krig mot väst där allt handlade om propaganda och att bevara bilden av ett starkt Sovjet, är det känslan av tillfällighetens oberäknelighet som sätter sig kvar. Det är den som är obehaglig. Inte den Sovjetiska styrningen i första hand.
I dag må vi varken ha en sovjetisk propagandamaskin eller ett kallt krig att förhålla oss till. Utan de båda är det klart att en nutida kärnkraftsolycka skulle ha hanterats både smidigare och snabbare. Problemet är att det är vilket som. Det visar inte minst olyckan i Fukushima 2011. Även den skulle inte kunna inträffa, enligt alla säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder. Men den gjorde det.
Förespråkarna av kärnkraft menar att risken att en härdsmälta och följaktligen allvarliga strålningsolyckor ska inträffa är i princip obefintliga. Kärnkraft är säkert. Säkert och effektivt. Och miljövänligt, tillvägagångssättet släpper varken ut skadlig rök eller koldioxid och bidrar således inte till klimatförstöringen.
I EU ligger förslag om att kärnkraft ska räknas till de gröna energierna och få stöd som sådan. Visst, jag köper det. Kärnkraft är effektivt och det behövs den typen av effektiv elproduktion om man ska klara av att fasa ut fossila bränslen inom en ytterst snar framtid.
Så blir man påmind om den uppenbara baksidan. Trots att effekterna av katastrofen i Fukushima inte nådde oss i norr klassas katastrofen som lika allvarlig som händelsen i Tjernobyl. Som tidig nittiotalist var jag knappt påtänkt i mitten av åttiotalet, men effekterna av Tjernobylkatastrofen var trots allt närvarande långt efter jag både blev till, föddes och växte upp.
Det som serien synliggör är att en olycka händer så lätt, även fast det i teorin är omöjligt, och får enorma konsekvenser för miljontals människor. Det i loppet av sekunder. Kanske är jag negativt lagd, men jag tror föga vi lärt oss något av historien. Skulle en olycka inträffa hade en majoritet av oss inte orkar bry oss. Jag tänker på den 80-åriga kvinnan i serien som vägrade evakueras. Varför skulle hon? Hon hade överlevt krig och misär, varför skulle hon fly något hon inte ens kunde se? Förmodligen hade vi gjort detsamma. Orka stänga dörrar och fönster, vi känner ju ingen lukt. Orka lyssna på radion, de säger ju ändå inget vettigt. Visst, vi hör larmen och varningar, men varför ska vi lämna våra hem? Redan? Evakuera huset där vi precis renoverat köket? Glöm!
Och så sitter vi där om fem, tio, femton år. Foster som aldrig fick bli en bebis. Skolklass efter skolklass med cancersjuka barn. Älgar som måste grävas ned och mjölk som måste kasseras direkt på grund av den höga halten cesium. Kärnkraft må vara effektivt, men för egen del väger inte riskerna upp de positiva aspekterna. Inte på långa vägar.