560 nya äldreboenden. 75 nya vårdcentraler. 80 000 anställningar i vård och omsorg. Så lyder finansdepartementets prognos för välfärdens behov de kommande mandatperioderna. Samtidigt stramar mer än en tredjedel av Sveriges kommuner åt svångremmen. Budgeterna går inte ihop med vad verkligheten kräver. Verksamheter måste minska, personalstyrkan likaså.
Samtidigt föds allt fler barn i Sverige och babyboomen efter andra världskrigets slut börjar nu visa sig i en stor grupp människor som inte bara börjar gå i pension med svårrekryterade avgångar som följd, utan också kommer bli äldre än tidigare generationer. Som det ser ut nu måste en tredjedel av landets kommuner antingen börja trolla med knäna eller använda pengar som inte finns.
I skrivande stund pågår kommunutredningen. Den tar fram ett underlag kring kommunernas villkor och framför allt om hur staten ska underlätta kommunsammanslagningar och samarbeten över kommungränserna. Kommunsammanslagningar har diskuterats länge. I en intervju med Dagens Samhälle säger utredningens ordförande, Nicklas Karlsson, att frågan diskuterats i 25 år men har inte kunnat börja praktiserats förrän nu. Startsträckan är alltså lång, och kritiken mot kommunsammanslagningar har funnits länge.
I intervjun säger han att kommunsammanslagningar har sina fördelar. I första hand förespråkas utökade samarbeten kommuner emellan, men att regelrätta sammanslagningar kommer vara ofrånkomliga på sikt. Det är klart att kommunsammanslagningar har sina fördelar. Att kunna samverka kring det administrativa, äldreomsorg och skolor är både tids och ekonomiskt effektivt. Men. Det finns ett men. Är det ens görbart?
Några av Sveriges minsta kommuner finns i norr. Gemensamt för kommunerna är stora avstånd, fler som dör än föds och som följd av svikande skatteintäkter i och med en allt högre medelålder- svårigheter med ekonomin. Hur skulle dessa kommuner gynnas av ihopslagningar med en eller flera grannkommuner? Förutom effektiviseringar kring det administrativa innebär det i praktiken bara fler personer som dör än föds och större summor i svikande skatteunderlag. Grannkommunerna lider med stor sannolikhet av samma problem och står inför samma utmaningar. För att kunna spara pengar i de kommunala verksamheterna skulle de behöva flytta till vissa områden och växa i omfattning för att effektivisera resurserna som finns.
Den lokala förankringen skulle minska, för att inte säga försvinna. För kommuner som redan i dag kämpar med långa avstånd är åtgärder som innebär ytterligare avstånd till skola, förskola och äldreomsorg svåra att sälja in. Både till de boende, men likväl för den personal som skulle börja jobba i nya storkommunerna.
Med det sagt måste synen på kommun-ihopslagningar vara nykter. De svårigheter, inte minst gällande ekonomin, mindre kommuner står inför de kommande åren kommer inte bara lösas med samordning eller kommunala ihopslagningar. Så länge kommunerna har ett högt självbestämmande måste det börja rulla in pengar ovanifrån när skatteintäkterna inte räcker till.
Kostnader för LSS och äldreomsorg är två poster som slår hårt på små kommuner när kostnaderna ökar, men som genererar små kronor från staten. När får en kommun nog? Att anta uppgiften att leda en allt mindre kommun kan näst intill liknas vid ett kamikazeuppdrag om det inte kommer förändringar uppifrån. Ökade stadsbidrag? Undantag i kommunallagen så staten blir ansvarig för exempelvis hel eller delar av äldreomsorgen? Det kommunala självstyret i all ära, kommuner kan inte ha ekonomiskt ansvar för områden det inte finns pengar till.