Dödande kan vara politiskt; krig, terror. 15 år sedan 9/11.
Men kan själva döden vara politisk? Jag vet inte. Kanske i den bemärkelsen att politiken mister vassa kritiker. En vän och styrelsekollega gick bort i förra veckan, 44 år gammal. Han gick i förtid. Det är svårt att skjuta ifrån sig. Allt verkar så småttigt just nu. Det är det förstås inte men det känns så. Tiden stannar upp och det blir parallella verkligheter.
Min vän var en sakpolitisk hjälte i Göteborg. Han kämpade för mänskliga rättigheter, mot diskriminering och förtryck av alla former. Vi satt i styrelsen för en antidiskrimineringsbyrå i Göteborg tillsammans. Jag som ordförande, han som nestor, han var med också bildade byrån för sju år sedan.
Han var smart, kunnig och lugn som en filbunke när jag såg katastrof. Så rutinerad, så kunnig. Han hade en fantastisk frisyr.
Döden väcker förstås också tankar på andra som gått bort. Bengt-Urban Fransson. Saknaden är stor. Jag kan inte radera hans nummer från min telefon. Uti fall att.
Det här är personer som betytt något, inte bara på ett personligt plan utan även politiskt. Båda var hbtq-personer, stolta. Deras bortgång fick liknande rubriker i medierna: Hbtq-kämpe avliden, Framträdande hbtq-aktivist död.
Det sakpolitiska arbete som drivs av exempelvis ideella organisationer är ofta ganska osynligt. Det handlar om yttranden, remissvar, synpunkter. Och alla dessa samråd. Samråd är populära bland kommuner och myndigheter som fått i uppgift att ha en medborgardialog. Det snackas och snackas och ibland känns det som pseudodemokrati.
Men så händer något. Exempelvis har Västra Götalandsregionen tagit fram en handlingsplan för systematiskt arbete med mänskliga rättigheter. Efter ett antal samråd. Handlingsplanen ska genomföras i alla verksamheter, störst av dem är vården i regionen. Planen är rätt radikal.
Min vän var lysande taktisk i sådant här arbete. Själv kan jag bli så arg, uppriven och uppgiven. Allt går långsamt. Byråkrati ska samsas med idealitet och målet är inte alltid gemensamt. För egen del sitter jag med i Polisregion Västs råd för att bekämpa hatbrott, tillsammans med företrädare för bland annat romer, hbtq-personer, afrosvenskar – en mångfald av organisationer och personer. De flesta i utsatt läge. Samrådet känns viktigt och vi har ett informationsutbyte. Frågan är vad vi ska komma fram till.
Är vårt ideella arbete lika viktigt som den etablerade partipolitiken? Ja, jag vill tro det, trots dess relativa osynlighet. Det är ett steg framåt att människor som historiskt har förtryckts och diskriminerats får ha ett ord med i laget. De räknas äntligen. De blir lyssnade på, åtminstone ibland. Generellt har civilsamhället fått större plats i storsamhället, inte minst på grund av att organisationer utför välfärd på entreprenad i konkurrens med kommersiella aktörer. På sikt kan denna marknadsorientering slå undan benen för civilsamhället rent ideologiskt.
Vi ska vara den kritiska rösten. Precis som min vän alltid betonade.