Den ständiga frågan är varför tänderna inte tillhör resten av kroppen. Varför är tandläkare och vanliga läkare inte under samma tak?
Den som likt mig firat jul med tandvärk tycker sig ha en del goda argument för att även käften borde vara minst lika prioriterad under samma tak som blindtarmar och nyckelbensbrott. Mitt tandvärksdrama har också politiska dimensioner. Låt oss ta det från start.
Det började för ungefär ett år sedan. Jag fick ett par tänder fixade och min tandläkare upptäckte på röntgenplåtarna en stillsam infektion vid en tandrot. Men av den karaktär att expertis på tandrötter behövdes. Således fick jag en remiss till det stora sjukhuset i Uppsala. Jag fick en bekräftelse om att jag stod i kö - och en förvarning om att det skulle ta tid. Låååång tid. Och det gjorde det tydligen. Ibland kände jag av infektionen som en molande värk, men det lade sig alltid efter någon dags plåga. En tablett, ett par groggar och lite sömn är god terapi mot det mesta.
Men några dagar innan julafton var det slut på kampen. Infektionen blossade upp. Den onda tanden reste sig som en gravsten i en amerikansk skräckfilm och på julaftons morgon fick jag hissa kapitulationsflagg. En riktig karl ska ju inte behöva söka hjälp för lite smärta, men nu fick det vara nog. Det visade sig att vare sig Folktandvården eller min vanliga tandläkare hade service öppen på jul, så jag hittade en servicevillig privattandläkare (som saknade känsla för julen men istället hade empati för stor man med ond tand). Han hjälpte mig med antibiotika och en snabb remiss till en privattandläkare med rotexpertis i bagaget. Så det blev Stockholm och en citybaserad specialklinik fylld av mellandagsarbetande privatister.
Efter 1,5 timmar i tandläkarstolen var tanden borta. Utkarvad, ungefär med samma metod och kraft som jag drar upp stubbar på landet. Kalaset gick på ungefär 6 tusen spänn. Men tack vare högkostnadsskyddet så räckte det med att jag betalade knappt halva summan.
Några funderingar. För det första. Alla hade inte haft råd att utan att fråga vad det kostar att sätta sig i tandläkarstolen och be om att få hjälp. Hur gör de i ett akut läge?
För det andra. Pengarna som jag satte sprätt på går ner i privata fickor, inte det offentliga. Är det inte en skam om vi får tro tidsandans stora fokus på att folk tjänar pengar på andras olycka?
För det tredje. Om jag varit riktigt fattig så hade jag fått hjälp av det sociala med lagningen, om möjligt något längre fram när det blivit akut risk för liv och lem. Men om jag tillhör medelklass (typ äger sommarstuga, disponerar radhus av Nordea) är det bara att pröjsa själv. Detta är mycket intressant, eftersom det verkligen ställer frågan om tänderna som klassmarkör på sin spets, de rikaste och fattigaste går fria, medelklassen åker på en snyting. Eller?
För det fjärde. Tänderna är en del av kroppen, men ligger ändå vid sidan om vanliga vården. Det är jag glad för, eftersom jag fortfarande står i landstingets kö för något som det privata hjälpt mig att fixa.
För det femte, som en följd av allt detta: För mig spelar det egentligen ingen roll vem som fixar min värkande tand på julaftons morgon. Bara det blir gjort.