Så har försöken att få ihop en fungerande regering inletts med ett dagslångt kafferep hos talmannen Andreas Norlén. Positionerna är fortfarande låsta.
De enda nyheterna var att Ulf Kristersson kallar sig hardcore och dricker kaffet svart samt att Stefan Löfven inte drack alls, bjöds på mörkbruna biskvier trots att han egentligen föredrar finska pinnar. I övrigt var det mesta redan känt.
– Utan att avslöja någon statshemlighet så är inte alla överens om hur fortsättningen ska se ut, sammanfattade Andreas Norlén dagen och det var en träffande underdrift.
Jimmie Åkesson gjorde återigen klart att han inte släpper fram en alliansregering, men att han kan tänka sig att låta Ulf Kristersson bilda regering utan C och L. Aversionen mot Annie Lööf och Jan Björklund är för stark.
Stefan Löfven upprepade för femtielfte gången att S inte tänker bli ett stödparti till en alliansregering som har mindre stöd i riksdagen än de tre rödgröna partierna. Återigen hamnar frågan i knät hos Lööf och Björklund.
Det blir allt svårare att se C och L ingå i någon regering, oavsett om det blir Kristersson eller Löfven som blir statsminister. De vill förhandla med S i sakfrågor och det kan landa i att de släpper fram Löfven om de får tillräckligt betalt för det. De kan till slut motvilligt tvingas acceptera att låta Kristersson bilda en M-KD-regering med stöd från Åkesson.
Andreas Norlén svävade på målet om han kommer att kräva att den statsminister han föreslår kan garantera att regeringen får igenom en budget i riksdagen i december. Det borde han inte göra.
Det vore oansvarigt att släppa fram en regering som tillträder i november och som sedan måste avgå i december om budgeten faller. Det är lika oansvarigt av Ulf Kristersson att säga att han kan tänka sig att leda en regering utan att ha garantier för att budgeten accepteras.
Det skulle bädda för en regeringskris före jul och extraval i vinter. Ett sådant val skulle ingen utom möjligen Jimmie Åkesson vinna på.
Med tanke på hur Andreas Norlén lett arbetet i Konstitutionsutskottet tillsammans med Björn von Sydow (S) kommer han troligen inte att chansa på att den kandidat han föreslår som statsminister skulle förlora en omröstning i riksdagen. Varje nederlag vore en förlust även för talmannen.
Det får hellre ta tid. Nu när den formella första talmansrundan klarats av börjar förhoppningsvis de mer diskreta överläggningarna mellan partierna om tänkbara öppningar. Det är dags att prata sakpolitik och pragmatiska kompromisser så att landet får en så stabil regering som möjligt.