De senaste månaderna har debatten om sexualbrottslagstiftningen kulminerat. Demonstrationer har arrangerats med krav på införandet av en så kallad samtyckeslagstiftning.
Definitionen av vad som avses med denna varierar, men det tycks i grova drag innebära ett lagstiftat krav på att man måste försäkra sig om samtycke innan man har sex med någon. Bakgrunden är ett antal uppmärksammade rättsfall där friande domar i våldtäktsmål upprört starka känslor.
Våldtäkt är ett av de värsta brott en människa kan utsättas för. Att många sexualbrottslingar går fria är därför djupt olyckligt. Därmed inte sagt att en friande dom i ett våldtäktsmål per definition är moraliskt felaktig eller medför att någon som är skyldig går fri.
Frågan om en samtyckeslagstiftning har utretts av staten vid två tillfällen, senast 2010, men avvisats. Nu har emellertid justitieutskottet föreslagit att regeringen ger en kommitté i uppdrag att dels undersöka utredningsförfarandet vid våldtäktsanmälningar och dels se över frågan om en samtyckeslag, än en gång.
Advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg har kallat riksdagspartiernas svängning, till förmån för en samtyckeslag, ett utslag av ”gatans parlament” och ”ren populism”. Rambergs kritik är hård men inte obefogad. Rättssäkerheten och precisionen i juridiken sätts på spel om lagens utformning blir föremål för hastiga överväganden och snabbt växlande opinionskonjunkturer. Att kriminalisera mänskliga beteenden och sättet man gör det på är inget som låter sig göras i en handvändning.
Juridiken är teknisk och oförmågan att begripa eller försöka sätta sig in i den snedvrider debatten. För även om lagen utformas med ett samtyckeskrav så består bevissvårigheterna vid sexualbrott.
Våldtäkter begås ofta utan vittnen och inte sällan av en till offret närstående person. Med högt ställda krav på rättssäkerhet, av goda skäl, blir därför uppgiften att utreda och styrka brott och uppsåt inte sällan svår.
Men trots bristerna i den spretiga ”samtyckesrörelsen” så har dess anspråk och krav en grundläggande legitimitet. I en rapport från 2005 uppskattar Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att enbart 20 procent av alla våldtäkter anmäls.
Många våldtäktsoffer vittnar om ett dåligt bemötande från rättssystemet och vi har samtliga blivit varse om flera hårresande fall där flickor som blivit utsatta för våldtäkt frusits ut och trakasserats av omgivningen, för att förövaren var en populär och omtyckt man.
Som jurist vill man givetvis slå vakt om att de förslag som denna våg av folkets rättspatos kan tänkas rendera är genomtänkta och rättssäkra. Men det måste finnas utrymme för en rörelse som ger uttryck för frustration och uppgivenhet inför en orättvisa, ett förtryck som försätter tusentals, i huvudsak kvinnor, i en djup vanmakt och i vissa fall ett livslångt lidande. Mot bakgrund av den insikten har rättsvetare, såsom juristprofessorn Madeleine Leijonhufvud, slagit följe med ”samtyckesrörelsen” för att bidra med juridiska insikter i ett arbete, för rättfärdighet, som måste bedrivas på många olika fronter.
Snarare än att polarisera, ställa förnuft och känsla i motsats till varandra, finns all anledning att låta den starka känslan av en orättvisa också vara pådrivande för förståndiga åtgärder riktade mot ett allvarligt problem. Ofta utmålas det rationella och emotionella som motsatser när det snarare är tvärtom. De är två sidor av samma mynt. Insikten om ett orättfärdigt samhällsförhållande är förankrad i såväl hjärtat som intellektet.