Julefrid, vart tog du vägen?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Att skrämmas med kommunismen borde ändå vara dödfött på 2000-talet. Det kalla kriget är över, någon världskommunism styrd från Moskva har inte existerat på åratal och Ohly är ingen Hilding Hagberg, än mindre någon Josef Stalin.
Ett klokt motdrag mot den borgerliga skrämselstrategin borde vara att ge Jonas Sjöstedt en framträdande roll i valrörelsen.
Den före detta Volvoarbetaren, tidigare EU-parlamentarikern och blivande deckarförfattaren är användbar till det mesta men knappast att skrämma mittenväljare med.
Att han återfinns som ministersocialist i en kommande rödgrön regering tar jag för givet. Där har Sjöstedt utsikter att bli ett lika starkt kort som Maria Wetterstrand kommer att vara från miljöpartiet.
Men inga valsegrar ska tas ut i förskott. Det mödosamt framvärkta rödgröna samarbetet kommer att sättas på hårda prov tiden fram till valet.
Alla i vänsterpartiet verkar heller inte så glada över utsikterna att slutgiltigt komma in i det politiska finrummet som rimligt vore. I Flamman talar somliga visserligen om guldläge, men andra varnar för utplåning.
Det är debatten om ministersocialism i arbetarrörelsens tidiga barndom som fortfarande ekar.
För den pessimistiskt lagde är vänsterpartiets förflutna heller ingen uppmuntrande läsning. När arbetarrörelsens vänsterflygel splittrats har just förhållandet till socialdemokratin ofta varit en av brytpunkterna. 1977 var senaste gången. Vill det sig illa kan det nu inledda samarbetet bli början till nästa.
Över 42 000 träffar blev det när jag googlade på "julstress" härom kvällen.
Läggs därtill träffarna för "julångest" stiger det upp mot 50 000.
På "julfrid" däremot blev det bara knappt 12 000.
I all enkelhet säger det kanske något om hur komplicerat vårt förhållande till julen blivit. Julen var mindre ångestalstrande förr, fast det varken fanns färdigkokt skinka eller färdigkokt gröt. Nu präglas den ofta av dåligt samvete, överdrivna ambitioner och motstridiga önskemål.
Väljer man att resa bort borde man stannat hemma och den som stannar hemma önskar att han rest bort.
Ensam ska helst ingen vara, men mitt i den påbjudna julgemenskapen sitter förmodligen ändå en och annan och längtar just efter att få fira sin jul i fred.
Stig Claessons lilla berättelse "Kamrerns julafton" är en både dråplig och nöjsam moralitet på det temat. En grånad kamrer som ser fram emot en helg i lugn och ro, med en bit skinka och en flaska konjak. Det går förstås inte för sig alls. När syskon och barn får reda på det rycker de ut för att rädda honom från hans förmodat tragiska ensamjul och det slutar med att han tvingas göra sig osams med dem allihop.
Det är inget fel på budskapet om frid på jorden och oss människor en god vilja. Men för mycket av den goda viljan kan tyvärr ibland gå ut över friden.
Som vanligt gäller det att hitta den rätta balansen.
God Jul!