Johansson i våra hjärtan
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag såg inga flaggor på halv stång förra lördagen, men ändå var reaktionerna på Ingemar Johanssons bortgång nog bland det närmaste landssorg vi kan komma i detta land, utan att det ska krävas kungligheter eller mördade statsministrar.
Var de motiverade, alla dessa hyllningar, tillbakablickar och extrainsatta program? Jo, han hade verkligen en särskild plats i blågula hjärtan, stensättargrabben från Göteborg. Att han vann den i ett så brutalt och ifrågasatt hantverk som professionell boxning säger kanske mer än det mesta.
Åtminstone mitt femtiotal präglades i minst lika hög grad av Ingo som andras av Elvis och Tommy Steele. Egna boxningsdrömmar hade jag aldrig, men Ingomössan bar jag med stolthet. Ett bevis på Ingos popularitet är den flora av historier han figurerar i, de flesta säkert påhittade.
Alldeles sann är dock den om hur han i sin sista match, mot engelsmannen Brian London i april 1963, golvades i slutrondens sista skälvande sekunder men räddades av gonggongen. Det var då Nic Åslund, den gången på DN-sporten, senare krönikör i Aftonbladet, formulerade en av svensk presshistorias mest klassiska löpsedlar: "Vakna Ingo, du vann".
Fast då var Ingos storhetstid över. Hans bästa tid var femtiotalet. Från OS-fiaskot i Helsingfors 1952 - då svenska sportjournalister satte bottenrekord i nedsättande omdömen om Ingo och hans insats - blev decenniet en makalös revansch.
Skickligt matchad av managern och Rekord-Magasinetutgivaren Edwin Ahlqvist, via nu sen länge glömda motståndare som Aldo Pelligrini, Henry Cooper, Joe Bygraves och inte minst Eddie Machen, fram till VM matchen mot Floyd Patterson.
Och den natten, natten mot den 27 juni 1959, står för alltid inskriven i svensk idrottshistoria. Vi som hukade intill radioapparaterna glömmer den aldrig. Lars-Henrik Ottossons upphetsade röst förmedlad av kommersiella Radio Luxemburg, (var det första spiken i etermonopolet?) det usla ljudet, den totala förvirringen, var det verkligen sant..?
När vi tumlade ut efteråt till en gryende sommardag kunde vi knappt tro vad vi hört. Men sant var det. Och ordet magiskt borde ha fridlysts från sportsidorna från den stunden. För mer magiskt än denna daggfriska junimorgon för snart femtio år sen har nog vårt folkhem aldrig tett sig: ATP-reformen var i hamn, solen sken, en arbetargrabb från Göteborg var världsmästare i tungvikt - allt var möjligt.
Till och med FN:s generalsekreterare var svensk. Han hette Dag Hammarskjöld och skickade telegram till den nykorade titelinnehavaren: "Well done!". Och visst var det bra gjort.
Yngre generationer kan säkert ändå, med all rätt, ställa sig undrande: Var det verkligen så stort? Var inte Björn Borg större? Ingemar Stenmark? Och ska boxning verkligen räknas som sport? Det får vi leva med, vi som verkligen var med. Både får och kan.
Natten då Ingo blev världsmästare kan ingen ändå ta ifrån oss.