Regeringens arbetslinje har bytts mot en arbetslöshetslinje. I dag är arbetslöshet den vanligaste orsaken till att människor erhåller försörjningsstöd. Och det kan väl aldrig ha varit meningen.
Över tid har det blivit alltför svårt för allt fler att få ett riktigt jobb och därmed ta sig in på arbetsmarknaden. Att en låg a-kassa skulle leda till varaktigt högre sysselsättning går därför över huvud taget inte att visa.
Oron över den fortsatta utvecklingen på arbetsmarknaden är förstås mot den här bakgrunden stor och växande. Inte minst bland dem som drabbats av uppsägningar. Det har blivit allt jobbigare att få ett nytt jobb.
Samtidigt som den öppna arbetslösheten fortsätter växa.
Antalet lediga jobb är mångt färre än motsvarande tid förra året.
Samtidigt som vi har en regering som säger sig lägga all kraft på jobblinjen. Nu ställs man inför ett nytt problem; hur fixa jobben till de allt fler som kommer att bli arbetslösa. De många varslen vi sett de senaste månaderna är bara toppen på ett isberg.
Försvagningen av arbetsmarknaden har blivit allt tydligare under de senaste månaderna. Samtidigt är konjunkturen på väg nedåt. Företag håller igen på nyanställningarna. Kommuner och landsting måste se om sina hus. Flera landsting och kommuner aviserar sämre ekonomi och därmed anställningsstopp.
Allt detta får människor att hålla hårdare i plånboken och att anställda inom servicesektorn och handeln också på sikt kan komma att varslas om uppsägningar. Just nu ser vi hur försäljningen går ner inom klädeshandeln.
Det ser allt mörkare ut för alliansregeringens jobbpolitik. Alliansen gick på val på löftet att hålla nere arbetslösheten. Målet har varit full sysselsättning. Nu krackelerar detta. Det verkar som om regeringen inte tagit lågkonjunkturen på allvar utan ställt hoppet till förträffligheten i den egna politiken.
Avgörande för den framtida utvecklingen på arbetsmarknaden är att de som går in i kortare eller längre arbetslöshet får möjlighet till kvalificerad utbildning inom de sektorer som samhället räknar med kan expandera, och där nya jobben kan tillskapas.
Avsaknaden av kompetens blir därför ett avgörande hinder för den som söker ett nytt jobb. Därför är de så viktigt att ge arbetssökande de verktyg de behöver för att också få ett arbete. All erfarenhet av dagens arbetsliv visar hur nödvändigt det är med en god grundutbildning i botten.
En förbättrad arbetsförmedling och bättre resurser till vuxenutbildningen måste tillhöra de prioriterade områdena. Istället minska statsbidragen till för vuxenutbildning.
Den som är arbetslös, särskilt den som är långtidsarbetslös, behöver ett differentierat stöd för att åter få fäste på arbetsmarknaden.
Något sådant klarar varken den enskilde själv eller de många lycksökarna i jobbraggarbranschen.
Det finns mycket att göra om viljan finns. Allra mest vad gäller ungdomsarbetslösheten. Sverige tillhör de sämsta länderna inom EU på att ge ungdomar riktiga arbeten.
Det märkliga experimentet med jobbcoacher betyder som vi nu vet inte att man får några nya jobb även om regeringen fortfarande anser att denna "reform" är och var är ett lyckokast.
Däremot har de företag som erbjuder sina tjänster dels fått jobb, dels tjänat pengar på andras problem. Det fungerar alla fall inte för de arbetslösa. Ett hastverk som bara kostat samhället pengar.
Istället vore det betydligt smartare att ha använt dessa pengar i statliga investeringar på till exempel det eftersatta bostadsbyggandet och för att underhåll och förbättringar av järnvägsnätet för att bara ta två exempel.
Och var finns skyddsnäten för de arbetslösa när regeringen försämrat a- kassan och omkring 500 000 människor lämnat arbetslöshetsförsäkringen?
Det utanförskap som högeralliansens sagt sig vill bekämpa kommer att växa. Bara under det senaste året har det ekonomiska biståndet (det gamla socialbidraget) ökat med drygt 50 procent i fasta priser i våra kommuner. Jobbpolitiken har gått i stå.