Det visar sig att allt fler LO-medlemmar har otrygga jobb. Något som bland annat visar sig i att 25 procent av kvinnorna och 17 procent av kvinnorna och 17 procent av männen har visstidsanställningar.
Nu vill LO ändra på detta och har därför begärt förhandlingar med Svenskt Näringsliv för att hitta vägar till en sådan. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson vill se en arbetsrätt som ökar tryggheten för medlemmarna.
Förändringens vind drar genom LO-leden, liksom i övriga samhället, men i grunden finns här en styrka och en vilja att föra det solidariska samhällsbygget framåt, att slå vakt om medlemmarnas intressen.
Kollektiva lösningar är grunden för LO:s arbete. Tydligt är att de som står längst från arbetsmarknaden inte sällan fastnar i sitt utanförskap. Med rätta upplevs det kraftigt ökande antalet tillfälligt anställda därför som ett växande samhällsproblem.
Arbetsmarknaden har under de senaste decennierna genomgått dramatiska förändringar. För 20 år sedan var en femtedel av jobben för ungdomar upp till 25 år en tillfällig anställning. Idag är mer än vartannat jobb tillfälligt.
Den så omhuldade flexibiliteten har skapat otrygghet för ett växande antal arbetstagare med en uppsjö av osäkra anställningsformer, som samtidigt är ett sätt att hålla nere lönerna.
Arbetsmarknaden har på senare år blivit ett eldorado för innovationer som stärkt arbetsgivarens position med motsvarande försvagning för arbetstagarna. Framförallt för unga och kvinnor.
Det handlar i bästa fall om tidsbegränsade jobb eller i sämsta om behovsanställningar, där arbetsgivaren på kort varsel kan kalla in en person för att arbeta några timmar och lika lätt säga att jobbet är slut för denna gång.
Under senare år har dessutom tumskruvarna dragits åt dels gentemot fackligt aktiva, som kan beskrivas som illojala om de har synpunkter på hur en verksamhet bedrivs, dels gentemot anställda. Är man visstidsanställd vågar man inte säga ifrån. Risken att förlora jobbet är för stor.
Klimatet på våra arbetsplatser har dessutom hårdnat. Många vågar inte framföra sina mening. Risken är för stor att förlora jobbet, omplaceras eller mobbas. Munkavle på tycks vara dagens melodi i arbetslivet. Vi skulle behöva fler ”visselblowers”
Att locket är på i det privata näringslivet är knappast att förvåna sig över, här finns inte samma skydd för yttrandefriheten som i offentlig verksamhet, men spridningstendenserna till statliga och kommunala verksamheter har blivit allt vanligare. Ofta handlar det om trakasserier från arbetsgivarens sida.
Krav på lojalitet och därmed tystnad både inåt och utåt hörs dessutom allt oftare. ”Kritik ska vi hålla inom familjen”, som det brukar uttryckas. Lojalitet tycks ha blivit norm för arbetstagaren. Den grundlagsfästa yttrandefriheten åsidosätts.
Anställda betraktas många gånger mer som ting, som man kan flytta på lite hur som helst, än som människor av kött och blod som har egna åsikter.
Påtryckningarna mot människor som vågar säga sin mening blir dessutom allt mer sofistikerade. Ofta kommer de förtäckta eller de öppna hoten mellan fyra ögon, då står ord mot ord. Då krävs civilkurage för att orka stå på sig.