Allt tyder på att åldersutvecklingen i vårt samhälle medför att det måste nyanställas minst 10 000-tals inom vård och omsorg under det närmaste decenniet. Dels på grund av pensionsavgångar, dels beroende på att befolkningen blir allt äldre och därmed mer vårdkrävande.
Kommuner och landsting, som arbetsgivare, måste utifrån detta bli mer offensiva. I det ingår att skapa arbetsplatser där de anställda kännser sig behövda och där de har ett starkt inflytande över sina arbetsplatser.
I dagens arbetsmarknad ska du helst vara ung, frisk och arbetsför.
Annars är risken att ställs du vid sidan. Ja, så kan det något överdrivet se ut, men verkligheten är tuff. Inte minst för kvinnor.
Det är därför inte så underligt att kvinnor drabbas mer av ohälsa än män. Någon måste betala för de indragningar av tjänster som skett på de flesta arbetsplatser inom offentlig sektor. Neddragningarna inom vård och omsorg har tveklöst gått hårt fram. Då är de nästan alltid kvinnor som får ta smällarna.
Inom vård och omsorg kommer dessutom ständiga larmrapporter om att de anställda inte hinner med sina arbetsuppgifter, att de inte känner tillfredsställelse i jobbet, att maktlösheten känns som en allt tyngre börda. När utbrändheten gör sig påmind kommer så sjukskrivningarna.
Dessutom är medelåldern inom till exempel sjukvården relativt hög.
Medelåldern bland anställda i många landsting ligger över 50 år. Med stigande ålder ökar också sjukfrånvaron.
Arbetsmiljön har över tid blivit tuffare. Belastningsskador och utbrändhet har ökat. Det ger avtryck i ökade sjukskrivningar. Allt oftare är det kvinnor i offentlig sektor som drabbas. Idag är det den gruppen som dominerar sjukskrivningarna.
Något som saknas idag är resurser för en arbetsmiljö som tar hänsyn till de anställda fysiska och psykiska hälsa. Här måste insatser till.
Människor är inte ting som kan pressas hur långt och hårt som helst.
Om inte slutar det med en förtidspension eller med försörjninsstöd.
Alltför många avsluta därmed sitt arbetsliv med knäckt självförtroende och usla ekonomiska framtida förutsättningar.
Även de som står längst från arbetsmarknaden fastnar i utanförskap.
Med rätta upplevs det kraftigt ökande antalet tillfälliga anställningsformer som ett växande samhällsproblem.
Arbetsmarknaden har under de senaste decennierna genomgått dramatiska förändringar. Ett tecken på otryggheten är att bara en tredjedel av alla visstidsanställda och färre än var tredje tillsvidareanställd deltidsarbetarbetande anser sig kunna leva på sin lön.
Den så omhuldade flexibiliteten har skapat otrygghet för ett växande antal arbetstagare med en uppsjö av osäkra anställningsformer, som samtidigt är ett sätt att hålla nere lönerna för framförallt för unga och kvinnor.
Det handlar i bästa fall om tidsbegränsade jobb eller i sämsta om behovsanställningar, där arbetsgivaren på kort varsel kan kalla in en person för att arbeta några timmar och lika lätt säga att jobbet är slut för denna gång. En sådan arbetsmarknad är människofientlig.