Ett av de problem som Sverigedemokraterna har haft – och alltjämt har – är att de inte klarar av att dra till sig de skarpaste knivarna i lådan. Partiet är startat av demokratiskt tvivelaktiga element som fortfarande rör sig i partiets närmaste omgivning för att ibland dyka upp på valbar plats. Och som alla nya partier attraherar de dessutom kufar och knäppgökar.
Det som förhindrar vettigt folk att rösta på Sverigedemokraterna är de kommit att framträda som ett antidemokratiskt rasistiskt eller åtminstone främlingsfientligt parti. Deras ledande medlemmar har dessutom sett till att bära syn för sägen och exempelvis poserat som elaka pojkar som vill slåss med aluminiumrör. Och vanligt folk är så pass vettiga att de inte röstar på ett sådant parti. Inte ens de som tycker att det blivit för mycket av invandring, multikulti och tiggare.
Det är också en av förklaringarna till det egentligen rätt konstiga fenomenet att inte ett nationalistiskt parti har haft större framgångar i Sverige. Trots allt, vårt land har genomgått stora förändringar de senaste decennierna, där vi fått en multikulturell omvandling av samhället - samtidigt som strukturomvandlingen gjort stora grupper arbetslösa. När Sverige avindustrialiseras och begreppet ”svensk” urholkas, borde de som står upp för vårt land som det var på det lyckliga 1900-talet kunna mobilisera fler väljare för ett nostalgiskt program som sätter den nationella kyrkan mitt i byn?
Att så inte skett, förrn möjligtvis nu, beror på flera saker. Ett skäl är som sagt att de som stått upp för detta program uppträtt som en samling suspekta plattfötter. Men också att den svenska vänstern tidigare klarade av att fånga upp den nationella kritiken mot globalisering och strukturomvandling. Men inte längre. Det som nu händer istället är att (delar av) vänstern förhindrar Sverigedemokraternas demokratiska fri- och rättigheter och därmed att fokus förskjuts. Från att ha handlat om att SD är odemokratiskt, rasistiskt, främlingsfientligt, kommer diskussionen att handla om riksdagspartier ska kunna genomföra sina möten eller inte. Den förra diskussionen förlorar Sverigedemokraterna stöd från vanligt folk. Den senare diskussionen vinner de.
Händelseförloppet i Piteå igår när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson främträdde ger anledning till viss stolthet. Manifestationen var stillsam och värdig och ingen försökte hindra Åkesson att nyttja sin demokratiska rätt att yttra sig. Men det har tyvärr varit värre på andra platser. Så här är det nämligen. Det enda som händer när politiska äventyrare förstör Jimmie Åkessons möten är inte bara att de ger Sverigedemokraterna den offerkofta de så gärna vill ha, utan också att de som på ett anständigt sätt vill visa sitt avståndstagande till främlingsfientligheten skräms bort.
På samma sätt som Sverigedemokraterna haft problem med att förskräckliga människor söker sig till dem, och skrämmer bort de vettiga, har vänstern nu fått samma slags politiska äventyrare på halsen. Som stöter iväg bra personer. Som sagt. De bästa valarbetarna Sverigedemokraterna har idag kallar sig vänster och hör hemma på andra sidan av det demokratiska kritstrecket. Det finns anledning att förstärka dess tydliga markering mellan demokrater och icke-demokrater.