Vi vet att andelen bi- och halvtidsanställda liksom jobb på obekväm arbetstider ökar i rasande takt. Det är framför allt LO- kvinnorna som drabbas av sämre anställningsvillkor. Många av dem som arbetar deltid vill jobba heltid. Inte minst för att klara ekonomin.
Kommunal arbetar sedan länge för lagstadgad rätt till heltid. Hittills med varierat resultat. Framförallt handlar det om kvinnor som jobbar timmar eller på deltider. Kommuner och landsting har en förmåga att dribbla med arbetstiderna som borde leda till en skärpt lagstiftning.
För varför ska kvinnor ha sämre anställningsförhållanden och löner än män?
Lägg därtill att för en majoritet av kvinnor är lönen den viktigaste jämställdhetsfrågan.
Jämställdhetslagen i sin nuvarande form har inte räckt till för att omforma den könsuppdelade arbetsmarknaden. Kvinnor jobbar i vård och omsorg och i offentlig sektor medan männen återfinns i jobb inom privata näringslivet. En verklighet som cementerar lägre löner i de kvinnodominerade jobben.
Snacka om att rätta till denna orättvisa går ju och i all oändlighet som synes medan aktiv handling och synbara resultat till förändringar sedan länge lyser med sin frånvaro. Den förra alliansregeringen funderade i åtta år, åtta år!!! Nu måste något göras.
Det är hög tid att både fack och arbetsgivare, med stöd från en aktiv regering, att sätta ner foten. En första deluppgift skulle vara att lagstifta om rätten till heltidsarbete. Återupprätta även en rättvis a- kassa för dem som tvingas deltidsarbeta. Det är framförallt kvinnor som drabbas och avskaffa de delade turerna i vård och omsorg, som blivit till ett gissel för många kvinnor.
Lägg därtill att allt fler anställda i offentlig sektor fått sämre arbetsmiljö i takt med att allt färre ska göra allt mer.
Och hur har samhället tänkt sig att de deltidsarbetande kvinnornas framtida pension ska se ut? Det handlar också om ensamstående , där möjligheten till heltid är begränsad, men alla måste vi en framtid ha en pension som det går att leva på. Inte ett pensionärernas A-och B- lag. Dit är vi redan på god väg dit.
När den stora sjukfrånvaron analyseras visar det sig, föga överraskande, att det är kvinnor som är hårdast drabbade. Då handlar det om kvinnor som fått slita hårt i den offentliga sektorns allt mer slimmade arbetsorganisationer, där allt färre ska göra allt mer utan att större inflytande över vare sig lönebildning eller arbetsinnehåll.
Ett rättvist samhället behöver starka och robusta trygghetssystem.
Därför är det föga överraskande att allt fler kvinnor med märkliga anställningsförhållanden och därmed otrygghet är djupt oroade för sin framtid.
Det som hänt under den senaste tioårsperioden är dessutom att visstidsanställningarna gått upp i åldrarna. Tidigare var de vanligast bland dem som kom ut på arbetsmarknaden ikring tjugoårsåldern. I dag är det inte ovanligt att personer över 30 år, och ännu äldre, har tillfälliga arbeten.
När man är ung går det kanske att hanka sig fram mellan tillfälliga jobb, men när man blir något äldre vill man ha trygghet i anställningen och stabilitet i tillvaron. Det gäller för både kvinnor och män.