För att samla de glesnande skarorna håller KD kommun-och landstingspolitiska dagar i Helsingborg i helgen. De glesnande skarorna ska inspireras, men KD:s formkurva pekar nedåt. Partiets fortsatta representation i riksdagen balanserar sedan länge på en mycket skör tråd.
Under Alf Svenssons sista tid som KD-ledare ryckte partiet fram och många bedömare menade att man stabiliserat sig som ett tryggt riksdagsparti, men så kom partiledarbytet från Alf till Göran. Och lindanseriet kom tillbaka. Tufft blev det också när Mats Odell, partiets dåvarande andre vice ordförande, utmanade Göran Hägglund. Den krisen klarade Hägglund upp om än med möda. Väljaropinionen är fortsatt tveksam och KD går i otakt.
Ett annat problem för Hägglund är att det finns allehanda mörkermän i de kristdemokratiska leden. Homofobi och ett abortmotstånd som ibland gränsar till fanatism. Å ena sidan den starka falang, som säger nej till aborter och som inte anser att homosexuella ska ha samma rättigheter som alla andra människor. Å den andra en mer traditionell KD-politik med Göran Hägglund-stuk. Han är trots allt något förstående och mer liberalt inställd till homosexuellas rättigheter och han vill inte skärpa abortlagstiftningen.
Politikens innehåll bygger i dag på begrepp som familjen och traditionella kristna värden parat med en vilja till omtanke om de svaga i samhället. I alla fall i den egna självbilden. Eftersom Kristdemokraterna under senare år helt och villkorslöst ställt sig bakom Moderaternas ekonomiska politik blir det naturligtvis svårt att i det långa loppet trovärdigt hävda omtanken om de svaga och undansatta i vårt samhälle. När man dessutom har svårt att tala klarspråk till dem som har avvikande åsikter i förhållande till den officiella partilinjen vad gäller bland annat homosexuella och aborter lär svårigheterna att övertyga väljarna inte bli mindre.
Fler vårdplatser i sjukvården är ett krav från Göran Hägglund, men har mest blivit tomt prat. Det är landstingen som styr sjukvården, inte landets socialminister. Han kan förvisso tycka och lägga fast riktlinjer eller förändra lagstiftningen, men några initiativ på den vägen är inte synliga. Som socialminister har inte mycket annat hänt mer än att antalet vårdplatser på landets sjukhus blivit färre.
Kritiken mot KD:s politik i allmänhet och på Göran Hägglunds sätt att leda sitt parti kommer från många håll, inte bara från politiska motståndare. Hägglund har ruskat av sig kritiken och fortsatt som inget hänt. Därför dansen kring fyraprocentspärren. Så det är kanske dags att mopsa upp sig. Ett parti i kris famlar förstås efter frågor som kan förbättra opinionsläget, men då måste också något göras. För finansminister Anders Borg (M) och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) är det jobblinjen som gäller. De som har arbete ska ha sänkt skatt. De som inte har ett jobb, eller som är pensionärer ställs utanför.
Göran Hägglund har ett tufft jobb framför sig. Och så övertygande har han inte varit i sin argumentering för det egna partiets förträfflighet. Göran Hägglund och Kristdemokraterna befinner sig därför på en osäker seglats mot nästa riksdagsval, men partiet har tidigare visat en sällsynt fingertoppskänsla i konsten att undvika fyraprocentsspärren.
När Kristdemokraterna en gång bildades var meningen att man skulle stå vid sidan av blockpolitiken och vara öppna för alla samarbetsformer. Med tiden har partiet fastnat i sin nuvarande roll som ett troget stödparti till Moderaterna. Opinionsmätningarna visar att det är Moderaterna som är ensam vinnare i alliansregeringen. Det är Reinfeldt som lockar väljarna och som styr och vägleder regeringens arbete och det på alla plan. Allt medan småpartierna i alliansen har allt svårare att hävda sig. Kristdemokraterna går mot ett ovisst val 2014, ovissare än vanligt och det vill inte säga lite.