Sverige ska fortsatt vara ett öppet och tolerant land. Så inleder integrationsminister Erik Ullenhag en skrift som regeringen gav ut mitt i högsommaren. Den heter Ett samhälle fritt från främlingsfientlighet. Den berättar om regeringens insatser på området men också om hur några aktörer i civilsamhället arbetar för att motverka rasism. Jag kan dock tycka att ordvalet främlingsfientlighet är snävt, särskilt denna sommar när medierna rapporterar om hur alliansen, och för all del även socialdemokraterna, missat det heta intresset för antirasism. Varför inte döpa skriften till Ett samhälle fritt från rasism och främlingsfientlighet?
Rasism och främlingsfientlighet är inte exakt samma sak men har stora likheter i en föreställning om den egna gruppens överlägsenhet. Rasism utgår från rasbiologiska föreställningar medan främlingsfientlighet, enligt nationalencyklopedin, bygger på kulturella föreställningar, där den egna gruppens kultur är mer högststående. I Sverige finns både det ena och andra i olika former, alltifrån formerad i politiska partier, exempelvis svenskarnas parti, till vardagsrasism, afrofobi, antiziganism, antisemitism och islamofobi.
Men än mer hänger jag upp mig på ordet tolerant, speciellt i kombination med ordet öppet. För mig framstår dessa ord nästan som motsatser. Öppen betyder enligt synonymordboken oförbehållsam, oreserverad och obegränsad. Tolerans betyder snarare att uthärda, tåla. Ordet rymmer ett maktförhållande på så vis att någon har privilegiet att tolerera – uthärda – någon annan. I praktiken handlar det ofta om att majoriteten bör tolerera minoriteten. Men är det är skön välkomnande känsla att vara tolererad?
Toleransbegreppet är ursprungligen en liberalfilosofisk idé så helt konstigt är det inte att en folkpartist gärna använder sig av det. Tolerans är intimt förknippat med försvar av och respekt för människors lika rättigheter. Det är fint och bra. Samtidigt bidrar toleransbegreppet till att upprätthålla en skiljelinje mellan ”oss” och ”de andra”. Det säga ibland att toleransperspektivet är andrafokuserat, det vill säga att det ofta framställer ”de andra” som problematiska på olika vis. ”De andra” förväntas anpassa sig till det rådande medan de som ingår i ”vi:et” inte behöver göra så mycket mer än att stå ut med olikhet. Jag tycker nog att det låter som ett ganska tråkigt samhälle för alla.
Ett annat begrepp som blivit allt vanligare är inkludering, vilket betyder räkna in, innefatta. EU använder exempelvis begreppet social inclusion. Det låter faktiskt mer omfamnande att bli inkluderad än att bli tolererad. Här i Göteborg talas till exempel om att staden ska vara öppen och inkluderande, en stad för alla.
Motsatsen till inkludering är exkludering som till en början översattes till social marginalisering. I valrörelsen 2006 fick termen utanförskap stort genomslag. Orden inkludering/exkludering leder tanken till processer och mekanismer på att annat sätt än ordet utanförskap, vilket jag snarare associerar till ett statiskt tillstånd.
Du som läser det här kan tycka att jag hänger upp mig på ord, terminologi och begrepp. Det stämmer, ord är mitt levebröd. Jag kan sitta i timmar och vrida och vända på ord, dess betydelser, motsägelser och vilka känslor de ger. Det gör mig nog till något av en nörd som förresten enligt nationalencyklopedin betyder ”enkelspårig och något löjeväckande person med fanatiskt detaljintresse men förment undermålig social kompetens”. Som exempelvis Sheldon Cooper i The Big Bang Theory, om du råkat se serien. I love it.