Internationell solidaritet
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När Sovjetunionen gick in i Prag i augusti 1968 för att slå ner den så kallade Pragvåren fördömde Sveriges statsminister Olof Palme övergreppet i ett tal kvällen därefter med orden: "Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra". Solidaritetsrörelsen i Polen förkroppsligar just detta. Trots att rörelsen förbjudits lyckades inte diktaturens kreatur kuva den växande folkrörelsen. Genom passivt motstånd, maskningsaktioner, bojkotter, demonstrationer och underjordisk informationsspridning under åtta års tid tvingade man till slut kommunistregimen att legalisera fackföreningen och inleda samtal. Genom sin oförtröttliga kamp ledde Solidarnosc arbete fram till de första fria valen i östblocket 1989.
Lika viktig som Solidarnosc var för demokratin i Polen och hela östblocket är fackföreningsrörelser världen över i dag för framväxten av demokrati och kampen för mänskliga rättigheter. Genom samverkan och solidaritet kan man uppnå resultat. Det är grunden för allt fackföreningsarbete. Men lika lite som en ensam arbetare på varvet i Gdansk hade kunnat utkräva rättvisa kan isolerade fackliga enklaver i dag agera motkrafter till diktaturer och en växande global kapitalism.
I dag lever miljontals arbetare i världens snabbast växande ekonomi, Kina, under ett fasansfullt förtryck. Här samverkar kapitalistiska utsugare och en totalitär regim som parasiterar på sin befolkning. Men även i många demokratiska länder exploateras arbetare hänsynslöst.
Kapitalismen har blivit global och klassklyftorna mer påtagligt globala. Det fordrar en starkare global facklig samordning för att motverka brott mot mänskliga rättigheter i arbetslivet och utkräva drägliga löner. Men det är ett svårt arbete. För att genomföra internationella sympatiåtgärder, exempelvis, krävs solidaritet mellan arbetare i alla länder. Men målet är eftersträvansvärt och gynnsamt för alla. Drägliga löner och goda arbetsvillkor skulle medföra en stabilare och humanare ekonomi där miljö- och arbetar-skydd blir en naturlig del.
En minst lika viktig komponent i det internationella rättvisearbetet är politiken. Det är dags att kräva fri rörlighet för fackföreningar inom EU och ställa större krav på Kina från politiskt håll och bereda möjlighet för fackföreningarna att bli en självklar del av världsekonomin. Men här stöter man på problem. Nuförtiden är det högern, som dominerar den världspolitiska agendan, som sällar sig till den Kinahyllande kören.
I samband med Geelys köp av Volvo framställs Kina närmast som ett mönsterland. Varken regeringsrepresentanter eller näringslivsföreträdare skräder orden när man lovordar den växande kinesiska ekonomin. Det ägnas inte en mening åt att Kina är världens största diktatur och att denna förtryckarregim samverkar med och upprätthålls av kapitalistiska intressen. När det föreligger ekonomiska intressen underkastar sig den skenheliga alliansregeringen diktaturens kreatur och den totalitära kinesiska kapitalismen. Inte alltför olikt de positiva attityder, förblindade av tillväxten, som rådde gentemot Tysklands terrorvälde innan kriget.