Miljöpartiet De Gröna är mitt uppe i samma process som det socialdemokratiska partiet när det gäller ledarskapsfrågan. Eftersom de båda språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson enligt partiets stadgar inte kan bli omvalda för ytterligare en mandatperiod står det lika klart för miljöpartisterna som för de socialdemokratiska partimedlemmarna att man ska hitta nya frontfigurer.
Men där upphör också alla likheter. Medan Socialdemokraterna har en ytterst sluten process med minimal insyn för de enskilda partimedlemmarna, S-föreningarna och de socialdemokratiska arbetarekommunerna är MP:s process helt öppen och följbar. Hos S står kandidaterna och hukar i skuggorna i väntan på att valberedningen förhoppningsvis ska söka upp dem med den magiska frågan som gör det möjligt att säga att man vill ta på sig ansvaret att leda partiet. Hos MP träder de fram i ljuset och deklarerar att de vill men också i vilken riktning de vill leda partiet.
Senast i raden av kandidater som klev fram och offentliggjorde sin kandidatur till språkrörsposten var storfavoriten Gustav Fridolin, och detta i form av en programdeklaration för sina framtidstankar för partiet. Likaså tog Maria Wetterstrands språkrörssekreterare Anders Wallner ett steg fram och klargjorde att han är intresserad av att bli partisekreterare för Miljöpartiet. Till posten som kvinnligt språkrör har bland annat Mikaela Waltersson och Åsa Romson offentliggjort sina kandidaturer. Det finns alltså redan många kandidater och fler lär det nog bli.
I skenet av detta känns den socialdemokratiska processen allt mer inskränkt och fattig. Som enskild partimedlem känns det lite uppgivet som att vad jag tycker spelar ändå ingen roll. Och då har jag ändå möjligheten att tycka till och bilda opinion. Men ändå. Nog känns det som en fråga som egentligen avgörs i ett slutet forum och av den yttersta makteliten inom partiet. Vi medlemmar har bara att acceptera det val som presenteras oss, och vår enda påverkansmöjlighet är att välja exit om deras val inte passar. Och i senaste var det ju skrämmande många som valde exit när man stod i båset med kuverten i hand på valdagen.
Men vi får hoppas att den nyvalda valberedningen är framsynt och vågar ta nya initiativ till inflytande för medlemmar och föreningar. Det vore exempelvis uppfriskande om valberedningen tog fram ett antal personer som skulle kunna vara möjliga som partiledare och gick ut till landets alla arbetarekommuner och S-föreningar för att få in reaktioner på dessa namn. Då skulle partimedlemmarna känna att de fått chansen att tycka till. Därmed skulle den nya partiordförandens förankring i partiet att bli mycket bättre. Men jag är rädd för att inte valberedningen vågar vara så vidsynta och modiga. De skulle nog utmana alldeles för stora grupper inom partiet som vill stå kvar vid det gamla och välbekanta.
Tänk om vi fick se till exemepel Ylva Johansson, Mikael Damberg, Veronica Palm, Anders Lago, Anneli Hulthén och Ilija Batljan kliva ut ur skuggorna och modigt beskriva sin framtidsvision för morgondagens goda socialdemokratiska samhälle samtidigt som de offentliggör sin kandidatur till partiledarposten. Samtidigt kunde Morgan Johansson, Sven-Erik Österberg, Carin Jämtin och Thomas Östros kliva fram och beskriva hur de vill utveckla partiets interna arbete och kandidera till att bli ny partisekreterare. Då fick medlemmarna verkligen något att bita i. Och möjligheterna att skapa ett vinnande ledarskap inför nästa val skulle öka.