När vi blir förbannade låter vi ofta vår ilska gå ut över något oskyldigt. Vi slår med en svordom näven i bordet. Eller kastar ett ölglas efter en krogbuse, fast sejdeln inget ont gjort.
Det har till och med hänt att folk langat ut sin tv genom fönstret efter en förlorad fotbollsmatch. Eller att kungar låtit avrätta budbärare som meddelat att ett viktigt slag har förlorats.
Således är det inte konstigt om amerikanerna röstar på Donald Trump. Att engelsmännen vill lämna EU. Eller att många svenskar röstar på Sverigedemokraterna.
Människor känner sig övergivna när de saknar en fast punkt i tillvaron, när löftet om den industriella livsstilen inte längre infrias, när jobben försvinner och samhällsnormerna förändras.
Framförallt upplever de att det saknas ett politiskt ledarskap. Och det ligger i den mänskliga naturen att reagera på ett eller annat sätt. Även mindre rationella sätt.
När den gamle västernhjälten och Dirty Harryskådisen Clint Eastwood häromdagen trädde fram och förkunnade sin förståelse för att Donald Trump hade framgångar rörde han vid detta fenomen. Intervjun, som gjordes av tidskriften Esquire, är väl värd att läsa. Inte minst eftersom svenska mediers referat av artikeln nästan helt missar poängen.
Det första vi bör göra, som Eastwood säger i intervjun, nämligen försöka ta oss vidare i den politiska diskussionen, sluta fjompa, uppträda med tydlig pondus. Låt socialmedier-plebsets näthat rinna av oss. Våga prata om saker som är svåra.
Folk går som på äggskal, säger Clintan i intervjun. Det stämmer också bra med den svenska debatten.
Således. Låt oss stövla på, riskera att lorta ner oss därför att vi råkar säga något knasigt, be om förlåtelse på samma sätt som vi förlåter andra som sagt dumheter.
Det som givit Trump framgång är inte hans briljanta lösningar, utan att han adresserar problem som folk känner igen. Och när övrig politisk elit inte gör det, då vänder folk dem ryggen.
Vi måste, som Eastwood säger, våga ta upp problemen med den politiska korrektheten. Inte bara beröra faktiska problem, utan också möta folkligt vrede på samma våglängd. Det finns en tendens hos de politisk korrekta att inte vilja diskutera med folk som har konstiga åsikter. Men erfarenheten är faktiskt att det går att få människor att tänka i bättre banor om de får chans till dialog.
Frågan är hur vi hittar politiker som faktiskt törs ta fighten. Vilka har vi i kulisserna som kan fylla rollen av att vara en konstruktiv Trump, Corbyn, Sanders eller Le Pen? Någon som står för något, som inte är så förbannat ängslig?