Inte de skarpaste knivarna i lådan
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
För det första är det uppenbart att riksdagsledamöterna har en annan kaliber än förr i tiden. Det finns såvitt jag vet inte några Tage Erlandertyper som medarbetar i nationella encyklopediprojekt, Ernst Wigforssideologer, blivande nobelpristagare som Bertil
Ohlin eller Gunnar Myrdal, eller Alva Myrdal, inga stora personligheter som Gösta Bagge eller Fabian Månsson. Möjligtvis skulle man kunna invända att det inte finns så många med den resningen utanför riksdagen heller. Sveriges storhetstid är förbi. Begåvningsreserven har tagit slut. Vi har inte längre något glimrande matsalsbestick att duka fram.
För det andra är problemet snarare att riksdagsledamöternas begåvning ligger i att de är utmärkta representanter för sina partiers olika fraktioner. Deras kompetens består av att de kan delta i den politiska pappslöjden på ett sätt som är förtroendeingivande för dem som valt ut dem, alltså deras egna partier.
Problemet med detta är två. Partierna är inte längre välförankrade i väljarkåren. Väljarnas uppfattning om vad som är en god kandidat överensstämmer inte med partiernas uppfattning. Det finns ett glapp mellan den okulära mediafigur som väljarna vill se, och partiernas mer instrumentella uppfattning om vad som krävs av en riksdagsledamot. Väljarna vill ha primadonnor som skiner, partierna vill ha någon som levererar godis som tillfredställer de egna intressena. Partierna har försökt lösa detta med ett personvalssystem som gör att väljarna ska tro att de kan påverka personsammansättningen, medan mekanismen i själva verket bara gör denna folkliga påverkan marginell. Vilket väljarna genomskådat.
Ett annat problem är att samhällsutvecklingen har höjt kunskaps- och kompetensnivån hos breda lager av befolkningen, antalet personer med högskoleutbildning och andra kapaciteter har ökat. Men i partiernas värld släpar det efter. För att de folkvalda ska kunna svara upp mot kunskapssamhällets krav tvingas de anställa allt fler politiska tjänstemän som ska hjälpa dem att hålla jämna steg med utvecklingen. Konsekvensen är att en stor grupp av de verkliga begåvningarna har blivit kontoriserade och inte släpps fram på riksdagslistor och andra framträdande positioner. Besticklådan har vassa knivar men de tillåts inte fronta mot väljarna utan ska hålla sig i bakgrunden och se till att verksamheterna ändå landar på fötter.
För det tredje har partierna länge varit alltför tröga och trista för den som vill påverka samhällsutvecklingen. Då har det varit mer effektivt att delta i någon organisation av enfrågenatur, göra karriär i medie- eller konsultvärlden. Eller slå sig fram som oberoende samhällsdebattör. Och dessutom då också få hyggligt betalt för sitt arbete, något som riksdagsledamöterna inte får om vi ser till vad timpenningen egentligen är.
Men kanske är detta nu på väg att ändras. Vi ser att partipolitik börjar bli populärt igen. Att partierna börjar inse att de behöver friskt blod om de ska överleva den dag då staten inte längre finansierar deras verksamhet. Att fler med politisk begåvning faktiskt söker rollen som förtroendevald i det svenska parlamentet.