Delegationen för jämställdhet i högskolan har i dagarna presenterat en forskningsrapport kring hur den så kallade excellenssatsning som regeringen gjort under det senaste decenniet. Inom ramen för denna satsning har minst tio miljarder kronor i form av excellensmedel fördelats på speciellt utvalda program. Den publicerade rapporten "Hans excellens: om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer" visar att kvinnliga forskare gått miste om minst en miljard kronor i excellensmedel på grund av att de förfördelats på grund av kön.
En av de drabbade kvinnorna är en av världens mest ledande utvecklingsbiologer, Helena Edlund, professor i molekylärbiologi vid Umeå Universitet. I DN berättar hon om hur hon gång på gång förlorar kampen om forskningsbidrag mot män med sämre meriter. Hon berättar om avslagsmotiveringar som ifrågasätter om hon har förmåga att leda stora forskningscentran, men också om funderingar på om hon borde sätta en man som huvudsökande bara för att öka chanserna.
Till DN säger hon: "Ett tag funderade jag på att låta en man stå som huvudsökande i stället, det kändes som enda sättet. Men nu har jag bestämt mig för att sluta söka de här pengarna, det tar bara tid och energi."
Helena Edlund är bara ett exempel i raden av många. Kvinnor som inom forskarvärlden ständigt sätts i andra rummet, och som nu funderar på att ge upp. Detta är inget annat är ett jämställdhetspolitiskt fiasko utav dess like.
Men konsekvenserna är ännu mer långtgående än att kvinnorna "bara" förlorar excellensmedel. De straffas flerdubbelt. I rapporten pekar man också på att excellensmedlen måste växlas upp av de enskilda universiteten med femtio till hundra procent av anslagna medel. Resurser till detta måste tas av de ordinarie forskningsanslagen vilket i sin tur innebär att de forskningsmedel som kvinnor ska vara med och kriga om minskar.
Ännu allvarligare är det symbolvärde och de signaler som prioriteringarna vid fördelning av excellensmedlen sänder. Det är att i Sverige är det "män som kan" och "män som räknas". Detta kommer att ge långsiktigt negativa effekter på rekryteringen av framtida forskare. När det är "män som får" gör sig nog inte kvinnorna besvär att gå in i en kamp som de per definition förlorar. Det kommer att innebära att Sverige går miste om en mycket stor forskarkompetens i framtiden när kvinnor väljer andra vägar att gå, eller väljer att lämna landet för att kunna forska på likvärdiga premisser som sina manliga kollegor.
Detta är ett typexempel på patriarkala strukturer där "män gynnar män". Titta bara på Kungliga vetenskapsakademin, därifrån många av de som bedömer de sökande till excellensmedlen rekryteras, som är en samling män, nittioen procent är män, med en medelålder på 75 år. Men tyvärr är inte detta ett isolerat fenomen. Universitets- och forskarvärlden är ännu en värld med mycket stor manlig dominans.
Något måste hända. Vi kan inte vänta längre. Jämställdhetsarbetet inom forskarvärlden måste prioriteras. Annars kommer den svenska forskningen att utarmas när kvinnorna vänder denna värld ryggen. Det får absolut inte hända.