BOSTÄDER Efter många år av bostadsbrist har flyktingkrisen inte gjort saken bättre. Det vi upplever är att många års försyndelser accentuerats. Idag räcker det inte att bygga i största allmänhet. Vad som krävs är att det gamla miljonprogrammet dammas av.
Den verklighet, som politikerna möter, är att minst 950 000 hushåll i dag har så låga inkomster att de inte ens kan hyra de allra billigaste lägenheterna i allmännyttans nyproduktion. Den sociala bostadspolitik som för decennier sedan var riktmärket är nu ett minne blott.
Ett exempel är Boverkets syn på de nyanländas bostadssituation och den är dyster:
”Bristen på lediga bostäder försvårar eller till och med förhindrar nyanlända från ett socialt och ekonomiskt integrerande. Trångboddhet, osäkra hyresförhållanden och osunda boendemiljöer riskerar barn och vuxnas liv och hälsa.” Ord och inga visor.
Idag finns bostadsområden där medellivslängden är tio år kortare än i övriga Sverige. Många flyttar till social exkludering. I vissa bostadsområden kommer man så långt från samhället att man inte ens hör svenska talas.
Peter Eriksson (MP) som bostadsminister har ingen lätt uppgift.
Byggandet i Sverige ökar, men inte i den takt som under rimlig tid skulle avskaffa bostadsbristen.
Bristen på bostäder leder till skyhöga marknadspriser, ockerhyror och trångboddhet. I dag har minst 240 kommuner av 290 har brist på bostäder.
För Peter Eriksson gäller det att dra i alla tåtar för vända den dystra utvecklingen, men det tar tid att vända en atlantångare, där en del vill öka farten medan andra tycker farten är hygglig. I kläm kommer alla dem som söker en bostad, och en bostad till en rimlig kostnad.
Ytterligare en bild av bostadsbristen är att idag bor var femte person i åldersgruppen 20 till 27 år hos sina föräldrar. Mer än 80 procent av dem vill ha en egen bostad. I faktiska siffror innebär det att cirka 140 000 unga svenskar ofrivilligt bor hos sina föräldrar.
Allt enligt Hyresgästföreningen.
De ökande boendekostnaderna, i framförallt nyproduktion, slår hårt mot plånboken. Idag använder den som bor i hyresrätt i genomsnitt nära 30 procent av inkomsten till sitt boende.
Mot den bakgrunden är det förståeligt att många av landets hyresgäster känner sig pressade. Inte minst den stora grupp i samhället som måste betala de höga hyreskostnaderna med sjukpenning eller a-kassa. För att inte tala om många barnfamiljer och pensionärer.
I spåren av de höga boendekostnaderna har bostadssegregationen ökat.
Inte minst i storstäderna, där det ibland är full lekstuga vad gäller utförsäljning av allmännyttan och där de bostadssociala frågorna helt kommit på undantag.
I vissa bostadsområden har vi därför fått en koncentration av en välbeställd och relativt köpkraftig medelklass. I andra samlas de som blir över; ensamstående med barn, arbetslösa och invandrare. Detta är en orimligt utveckling.
Vi måste sträva efter en rättvisare bostadspolitik, där allas rätt till en bra bostad till en rimlig kostnad garanteras och där bostadssegregationen motverkas. För att detta ska nås vilar ansvaret tungt på regeringen.