Inget nytt hopp för Sverige
MAKTSKIFTE. Efter valförlusten 2002 har Fredrik Reinfeldt med framgång presenterat de nya moderaterna med en ny mjukare framtoning. Moderaterna har på fyra år blivit ett mittenparti och då gärna så nära socialdemokraterna som möjligt. Politiken har handlat om pragmatism och kompromiss. Sosse-light.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Synar man dem i sömmarna är bilden inte bara gulligull. Moderaterna är större än övriga partier tillsammans. I alliansen i övrigt är det bara centerns Maud Olofsson som kunnat räkna in något fler röster än vid förra valet. För övriga partiet pekar det kraftigt nedåt.
Alliansen är moderaterna.
Med verbal skicklighet, och med sin trygga framtoning, har Reinfeldt dragit till sig både allmänborgerliga väljare, men också besvikna socialdemokrater. Men bakom den verbala fasaden finns en annan bild.
En del som övertygats av Reinfeldts budskap kan om några månader vakna upp med en ordentlig baksmälla.
"Höjd avgift till a-kassan; det hade jag inte en aning om! Höjd bilskatt med närmare 200 kronor i månaden, samma elände."
Skalar man av utanverket på den nymoderata politiken, och därmed också alliansens, så finner man snart de gamla kända argumenten om sänkta skatter och sämre bidragsnivåer. Allt i en brygd som ökar klyftorna och minskar tryggheten.
Alliansen planerar sänka sjukpenningen till 70 procent och införa en extra karensdag. Ersättningen till förtidspensionärer ska ner till 60 procent. Högkostnadsskyddet för patientbesök i sjukvården ska höjas från dagen 900 kronor till 1 500 kronor.
Lägg därtill att föräldraförsäkringen försämras liksom a-kassan. Allt detta har döljts i dimridåer.
Nytt hopp för Sverige, pyttsan! Nytt hopp för dem som redan har medan det blir mindre hopp för dem som redan i dag har det svårt, och som måste omfattas av den generella välfärdspolitiken.
På tal om jobben. Det är märkligt att den borgerliga alliansen på allvar menar att det alltid står en rad lediga arbetsuppgifter med god lön och trygg anställning och väntar på den som är arbetslös. Det ska bli intressant att se när var och hur de nya jobben ska levereras och till vilket pris.
Dagens arbetsliv har blivit tuffare och kraven på den som söker ett arbete har blivit större. Utbildning är ett måste liksom möjlighet till flexibilitet både vad gäller arbetets innehåll och bostadsort. Detta klarar inte alla och då behövs en bra a-kassa för att överbrygga perioden mellan arbetslöshet och ett nytt jobb. Men en sådan verklighet går inte hem hos den nya högerregeringen.
Människor vill ha en fungerande välfärd. De flesta av oss är dessutom beredda att betala mer i skatt för att detta ska uppnås. Skatter som är rättvisa och ger rättvisa har ett brett folkligt stöd.
I dag går det inte att föra en trovärdig politik utan att lyssna på människors drömmar och förväntningar. Då handlar det inte om att genomföra ingrepp som förstärker de orättvisor som så många redan drabbats av.
En orättvis fördelningspolitik leder till en fortsatt urholkning av samhällssolidaritet och till att människor fortsätter att passiviseras. Vi ser det redan i ett allt lägre valdeltagande i de förortsmiljöer som är mest utsatta av arbetslöshet, sämre skolor, sämre sjukvård och allmänt dålig samhällsservice.
Vi får ett segregerat samhälle. Därför måste tryggheten sättas i centrum. I en trygg tillvaro växer människorna.
De som redan är på skuggsidan, och som hamnat på efterkälken, får ta de tillfälliga jobben, de har ett svagare skyddsnät, sämre bostäder och har svårt eller helt omöjligt att låna pengar. Otryggheten växer. Högeralliansen har en hel del att bevisa.