LEDARE: Inget lyft för FP:s hjärtefrågor

Vid valet 2006 fick Folkpartiet 7,5 procent av rösterna. Då med Leijonborg i förarsätet. I Sifos senaste mätning i februari nådde partiet 6,5 procent av väljarstödet. Det går bakåt. Jan Björklund har hittills inte kunnat leverera och Folkpartiet befinner sig i fortsatt bryderi. Därför ska det samlas i de politiska ladorna under det kommunala riksmöte som partiet inleder i Västerås i dag, lördag.Nu gäller det att övertyga fler än de trogna. Partiets främsta mål inför valet 2010 är att Alliansregeringen ska bli omvald, heter det. Ja, märkligt vore annars, men i övrigt är det partiets gamla hjärtefrågor som dominerar budskapet. Det handlar då förstås främst om skola och utbildning.

Inte har det blivit bättre av utbildningsminister Jan Björklunds många märkliga turer i den för honom, och därmed Folkpartiet, så viktiga skolfrågan. Klagovisorna från Björklund har varit många och långa, men dåligt underbyggda. Han har dribblat med statistik, så att det passat hans politiska ambitioner att förändra skolan. Han har inte dragit sig för att förvanska och undanhålla uppgifter. Politik är de möjligast konst, brukar det heta, men utbildningsministern har gått ett steg längre när han presenterat sina överdrifter om en svensk skola med så enorma problem att dessa endast kan ändras av ett Folkparti i en fortsatt högerregering.

Jan Björklund borde istället ta ett grepp över det faktum att alltför många av landets skolor har för stora klasser, för få lärare med behörighet medan vuxennärvaron i skolan i övrigt är alldeles för låg. Bristen på resurser drabbar de redan svaga eleverna. De som haft störst hjälp och stöd har blivit utan. När det gäller kunskapsbrister i ett eller några enstaka ämnen är alla överens om att detta problem till stor del kan undanröjas om det ges möjligheter till en fungerande stödundervisning. Inte genom sortering, mätning och rangordning. Enligt en kunskapsöversikt som Skolverket nyligen presenterade är uppdelningen av elever med olika social bakgrund i olika skolor en av orsakerna till att de svenska elevernas resultat sjunkit under de senaste decennierna. I farans riktning ser man delar av friskolereformen.

Om alliansregeringen upplevs som självgod och cynisk så uppfyller Jan Björklund denna föreställning med råge. För Folkpartiet har intresset för att fånga upp populistiska politiska opinionsvindar varit viktigare än en socialliberal framtidspolitik. Det har gällt skolan.Det har gällt flykting- och integrationspolitiken för att nämna två områden. Björklund råder. Folkpartiets eftervalskommission, som leddes av Stefan Einhorn, ansåg att partiet var toppstyrt och att många beslut fattades över huvud på partimedlemmarna. Detta har man tydligen inte tagit till sig. Nu vill partiet bygga ut kärnkraften, avskaffa arbetsmarknadslagarna och stärka försvaret,men vad vill Folkpartiet vad gäller välfärdspolitiken, boendefrågor och den nya fattigdomen? Björklund tiger. Tydligt är att de socialpolitiska frågorna är lågprioriterade i det allt mer högerinriktade Folkpartiet.

Om Folkpartiet nu menar allvar med sin förnyelse måste socialliberalismen få större plats, men frågan är om viljan finns hos enmansorkestern Jan Björklund. Hittills tycks han arbeta för en helt annan dagordning; för dem som redan har de bra på bekostnad av dem som ständigt får kämpa för att klara vardagen i vårt växande klassamhälle.

Ledare: Inget lyft för FP:s hjärtefrågor

EFFEKTLÖST "Jag är övertygad om att Jan kommer att bidra konstruktivt till alliansen", sade Fredrik Reinfeldt när Jan Björklund efterträdde Lars Leijonborg som folkpartiledare. Det blev aldrig någon Björklundeffekt.