Folkpartiledare Jan Björklund talade i onsdagens partiledardebatt om EU. Han konstaterade att två partier vill lämna EU, nämligen Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det vill de göra visste minister Björklund att berätta för att EU bygger på ”friheten, demokratin, öppenheten” och utgör ett liberalt samhällssystem. ”Liberalismen är det som extremvänstern och extremhögern avskyr allra mest. Där är de helt överens, för extremvänsterns och extremhögerns grogrund är kamp och konflikt mellan klasser eller raser. Samarbete är de emot.”
Med några få meningar satte Jan Björklund likhetstecken mellan Vänsterpartiet och ”extremvänstern”, jämförde Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna och likställde klasskamp med rasism. Samtidigt gav han en vrångbild av Vänsterpartiets syn på EU. Vänsterpartiet vill inte lämna EU för att det skulle vara motståndare till ”friheten, demokratin och öppenheten”, utan för att EU har blivit ett hinder för just dessa ideal. Dagens EU framtvingar liberal politik i medlemsländerna oavsett vad medlemsländernas folk tycker, begränsar öppenheten i de politiska processerna och kringskär folkens självbestämmanderätt på allt fler områden. Man kan göra olika värderingar och bedömningar av de argument som framförs från Vänsterpartiet i EU-frågan, men att hävda att dessa argument skulle vara uttryck för extremism och besläktade med Sverigedemokraternas inskränkta nationalism är ohederligt.
Att skapa karikatyrer av sina motståndare och argumentera mot dem istället för de verkliga och svårare motståndarna tillhör ju politikens vardag, men Björklunds slaskiga argumentation bryter mot all anständighet.
Som när han sätter likhetstecken mellan en ideologi som utgår från klasskonflikter och en ideologi som utgår från påstådd kamp mellan raser. Det är fel på så många sätt. Till att börja med slår det förstås lika mycket mot hans eget parti som mot Vänsterpartiet. Liberalismen är, historiskt betraktad, den första moderna klasskampsideologin. Den uppstod under 1700-talet som ett svar på de inskränkningar som de feodala ordningarna innebar för de klasser som handel och sedermera industriell kapitalism gav upphov till. Liberalismen blev ideologin för den nya borgarklassen. Först riktades den mot feodala inskränkningar som hindrade borgarklassens fria marknadsutbyte och tillgång till offentliga ämbeten. Senare riktades den mot arbetarnas krav som hotade borgarklassens vinster. Liberaler har från tid till annan också allierat sig med radikala politiska rörelser, men liberalismen är lika mycket som socialismen en ideologi grundad i ”kamp och konflikt mellan klasser” – liberalismen är rentav förlagan.
Men värre är vad Björklund säger om alla miljoner människor som kämpar för drägligare levnadsförhållanden. I Kambodja slåss textilarbetare för högre löner, i Sydafrika kämpar gruvarbetare för bättre bostäder, i Grekland demonstrerar fackförbunden mot de drakoniska neddragningarna i välfärden, i Sverige kräver byggjobbarna bättre säkerhet på arbetsplatserna och de handelsanställda högre löner. Allt detta är uttryck för klasskonflikter och klasskamp. Det har i sig inget med extremism att göra och framför allt har det inget gemensamt med de rörelser som tror att världens folk är uppdelade i konkurrerande raser. Det är Björklunds argumentation om detta som är extrem.
Björklunds syfte är att få människor att associera Vänsterpartiet med extremvänstern på samma sätt som man associerar Sverigedemokraterna med extremhögern. På så sätt tänker han sig skadskjuta Löfven. Men priset är högt. Det är inte Vänsterpartiet som skadas av att placeras i samma rum som rasisterna – det där ser människor igenom – utan Sverigedemokraterna som gynnas av att ställas bredvid ett vanligt, etablerat och demokratiskt parti. De allra flesta ser Vänsterpartiet som ett parti som alla andra. Det har gjort upp med sin historia – vilket är mer än man kan säga om Moderaterna – och är i dag, om vi betraktar det historiskt eller internationellt, ett i det närmaste socialdemokratiskt Vänsterparti. Dess partiledare, Jonas Sjöstedt, är ingen extremist. Det vet alla som lyssnat på honom. Sverigedemokraterna däremot har sina rötter i 1980-talets fascistiska rörelser, det är ett bakåtsträvande och främlingsfientligt parti som inte liknar de andra partierna. Men dess högsta önskan är att bli betraktat som vilket parti som helst. Det hjälper Björklund till att förverkliga när han ställer järnrörsgängets Sverigedemokrater bredvid Jonas Sjöstedts Vänsterparti och säger att de är av samma skrot och korn.
Det är så man normaliserar ett extremistparti som Sverigedemokraterna.