Lägre ränta ger mer drag i ekonomin och kan i bästa fall bidra till en högre sysselsättning. I alla fall enligt teorin och enligt ledande nationalekonomer. Paras detta med en genomtänkt och aktiv finanspolitik kan det bli bingo för ett samhälle. Vi får väl snart se hur utfallet blir när Riksbanken i torsdags efter viss vånda beslutat att sänka den viktiga styrräntan med 0,25 procent till 1,25 procent. Om inte annat är det säkert många med höga kostnader för bostadsräntor som hoppas på en viss lindring. Om än marginellt. Men någon dundermedicin lär räntesänkningen inte bli.
Regeringen försöker samtidigt mota Olle i grind genom att med full iver sno åt sig Socialdemokraternas profilfrågor och göra dem till sina egna. Plötsligt finns det pengar till investeringar. Hela 23 miljarder får finansminister Anders Borg och regeringen att sätta sprätt på. Förvisso får regeringen en stunds andrum, men många av problemen kvarstår och kan fördjupas om den begynnande krisen fortsätter med allt fler varsel och uppsägningar och stigande arbetslöshet. Då måste regeringen fortsätta att ompröva sin ekonomiska politik.
Nedgången i konjunkturen går just nu snabbare än regeringen sannolikt räknat med. Och det påverkar framför allt arbetsmarknaden. Visst säger sig regeringen sätta jobben högst, men på sikt tycks arbetslösheten hamna kring minst 9-10 procent. Massarbetslöshet med andra ord. Lägg därtill en ungdomsarbetslöshet som just nu tangerar 30 procent. Ett rekord i sig. Ingen ljusning syns än i den tunneln. Utanförskapet har ökat med den borgerliga regeringen och de som står utanför har hamnat i ett allt längre utanförskap.
Vad vi hittills sett av den moderata regeringspolitiken ger oss inte en bild av att vi är på väg mot rättvisare och jämställdare Sverige. Efter åtta år med en högerregering har samhället förändras. I snabb takt. Till det bättre för en väletablerad medelklass, till det sämre för allt fler. Trygghetsklyftorna är fortsatt stora och fortsätter att växa. Något som drabbar sjuka och gamla. Vi blir alla äldre och vill självfallet inte hamna som andra klassens medborgare.
Det känns ibland patetiskt att lyssna på Fredrik Reinfeldt när han i tal efter tal i debatt efter debatt berömmer sitt eget samhällsbygge. Vi är stolta över alliansens politik, säger han. Medan verkligheten talar ett helt annat språk.
Nyfattigdomen kan definieras på flera sätt, men omkring
250 000 barn i Sverige växer upp i fattiga hushåll och med vad allt detta medför av utanförskap, mobbning och social och ekonomisk misär. Antalet långvariga biståndstagare har ökat dramatiskt de senaste åren. Från drygt
84 000 2006 till 109 000 personer 2011, en ökning med nära 30 procent på fem år och en ökning som fortsätter. Klassamhället har blivit synligare. Främst beroende på att transfereringarna till de mest utsatta inte hängt med i övrig ekonomisk utveckling. Låglönejobb och deltidsarbete gör dessutom allt fler har svårare att hävda sig i Moderaternas samhälle. Det ska vi och kan vi aldrig tolerera. Ett samhälle ska alltid bedömas utifrån hur det behandlar sina sämst ställda.
Inför valet 2010 var Moderaternas budskap det mycket förpliktande: "I ett rättvist Sverige lämnas ingen utanför". Facit är att vi fått ett allt orättvisare Sverige där allt fler lämnas utanför. Detta i en medveten politik.