Det två ser i alla fall inte något fel på den politik den borgerliga regeringen står för.När allt tyder på att orättvisorna i vårt samhälle blivit allt tydligare och att allt fler hamnat på efterkälken.
Det är plånboksfrågorna som gäller för allt fler människor. Eller som Göran Persson en gång betonade med hänvisning till högeralliansen: ”Vi har aldrig trott på piskan som drivkraft”. Detta som kommentar till den moderatledda högeralliansens tidigare förslag om nedskärningar i a- kassa och sjukförsäkring.
Vi upplever en högerregering som satsar på sänkta skatter för dem som redan har och som försämrar välfärdssystemen för dem som är sjuka, arbetslösa eller förtidspensionerade. Det för högeralliansens så viktiga systemskiftet genomförs, men med de små stegens politik.
Snabbt levererade alliansregeringen försämringar i a-kassan. Vi ser resultatet av detta misslyckande. Allt fler måste vända sig till kommunerna för att få försörjningsstöd. Kostnaderna för detta galopperar.
För att klara alla kostnadsökningar måste istället allt fler kommuner dra ner på skolan, på äldreomsorg och tekniskt förvaltning. Den enes bröd, den andres död. Något stöd från den regering som i grunden skapat den situation som gjort att allt fler arbetslösa står utan a- kassa lär inte kommunerna få.
Enligt den borgerliga modellen ska allt fler av oss klara sina behov av vård och omsorg genom privata lösningar. Det är i koncentrat den borgerliga systemskiftespolitik med sitt budskap om individens frihet, där friheten begränsas till dem som återfinns på samhällets solsida med ett bra jobb och god inkomst medan övriga allt oftare lämnas på efterkälken.
Helt klart är att människor med sämre resurser har fått svårare att hävda sig under högeralliansens sju år vid makten. Många som ställts vid sidan. Ungdomar, ensamstående mammor, invandrare och många av våra äldre har fått det sämre.
Vart sjätte förskolebarn lever i ett hushåll där inkomsten ligger under socialbidragsnormen. Barngrupperna på dagis har utökats, medan personalen dragits ner. Inom sjukvården och äldrevården är det allt färre som tar hand om allt fler. Konsekvenserna av detta ser vi varje dag.
Det finns ett behov av arbetskraft och detta inom flera områden.
Tjänstesektorn kan utvecklas, men inom framförallt den offentliga sektorn finns stora och växande behov av arbetskraft. Vård, skola och omsorg har slimmats hårt de senaste decenniet. Det går inte att skära ner på personal längre. Riskerna blir för stora.
Alla förändringar i skatte-och bidragssystemen som regeringen Reinfeldts genomfört har har ökat klyftorna. Inkomsten för dem som har ett tryggt och välavlönat arbete har ökat med nära 30 procent de senaste 6-7 åren medan de som befinner sig längst ner på inkomststegen bara fått med sig 3-4 procent i höjning om ens det. Och i den gruppen hamnar allt fler.
Lägg därtill de drygt 400 000 som är utan ett jobb och de mer än 110
000 som över huvud taget inte finns registrerad i någon statistik. Om det går riktigt illa hänvisas man till försörjninsstöd som för en ensamstående uppgår till 3 880 kronor i månaden plus en hyra som inte får vara alltför hög. Reinfeldts goda samhälle är begränsat.