I lördags såg jag Johanna Fällman, Emma Nordin och Rebecca Stenberg spela ishockey i Coop Norrbotten Arena i Luleå. Om bara några veckor kommer trion från LHF/MSSK att vara en del av storpolitiken i världen.
Den 12 februari ställs de och övriga spelare i det svenska ishockeylandslaget mot ett helkoreanskt lag i OS.
För en vecka sedan enades nämligen Sydkorea och Nordkorea om att ställa upp med ett gemensamt lag i damturneringen, vilket även fått grönt ljus från IOK (Internationella Olympiska kommittén).
Det är naturligtvis tänkt som en gest för att – i den olympiska andan – manifestera fred och försoning mellan folken på den koreanska halvön.
Men beslutet är kontroversiellt. Dels innebär det att ett gäng sydkoreanska unga kvinnor, som sett fram emot OS i Pyeongchang, får stanna hemma. Dels har det väckt den berättigade frågan om varför bara hockeydamerna – inte Sydkoreas herrlag – berörs.
Beslutet har även kritiserats av en del oppositionspolitiker i Sydkorea.
”Landets idrottsmän blir offer för regeringens beslut”, menar en företrädare för oppositionen.
En namninsamling på nätet har även samlat 40 000 underskrifter mot bildandet av det gemensamma ishockeylaget.
En del säger att idrott och politik inte hör ihop. Men diskussionen om det koreanska ishockeylaget är ännu ett belägg för att idrotten inte lever sitt liv skild från det övriga samhället.
OS-historien är fylld av sådana exempel.
- I Berlin 1936 använde Adolf Hitler spelen för att visa upp den ariska rasens och det Tredje rikets påstådda förträfflighet. Öppningsceremonin på Olympiastadion blev en maktdemonstration där hakkorsflaggorna vajade och militära uniformer dominerade. I tävlingarna tog dock USA:s färgade friidrottsstjärna Jesse Owens fyra guld och blev därmed en lysande kontrast till nazisternas övermänniskoideologi.
- I Mexico 1968 tog Tommie Smith och John Carlos, USA, guld respektive brons på 200 meter. Under prisceremonin höjde Smith och Carlos sina knutna, handskbeklädda nävar mot skyn som en protest mot rasdiskriminering och för medborgerliga rättigheter i USA.
- 1980 bojkottades OS i Moskva av bland annat USA, Västtyskland, Kina och Norge som en markering mot Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan.
- 1984 svarade östblocket, med Sovjetunionen och DDR i spetsen, med samma mynt och uteblev från OS i Los Angeles.
Senaste Vinter-OS i ryska Sotji 2014 var inget undantag från den politiska regeln.
Ukrainas olympiska kommitté begärde att deras deltagare skulle få bära svarta sorgband för att hedra vålds- och dödsoffren under gatustriderna som pågick samtidigt i hemlandet. IOK avvisade dock begäran.
Under friidrotts-VM i Moskva 2013 fick vi dessutom lära oss ordet nagelprotest.
De svenska deltagarna Emma Green Tregaro och Moa Hjelmer målade sina naglar i regnbågens färger, för att visa att de står upp för homosexuellas rättigheter i Ryssland och hela världen.
Jag hoppas att Fällman, Nordin, Stenberg och övriga i det svenska OS-laget får koncentrera sig på ishockeyn under veckorna i Pyeongchang och att OS verkligen blir en tid för fred och försoning. Men de och andra idrottsutövare kommer aldrig undan politiken.
Idrotten lever inte under ostkupa. Den påverkas av det som sker i världen och lokalsamhället – och det har betydelse när enskilda idrottsmän och kvinnor tar ställning i heta politiska frågor.
Debatten om det koreanska ishockeylaget är bara ett av många synbara bevis.