Ingen fart under galoscherna
AVSVALNAT. De fyra borgerliga partierna har just avslutat en ny tillställning tillsammans. Denna gång en gemensam bussturne i Skåne. Medieuppbådet har varit något mindre än tidigare. Intresset för vad högeralliansen håller på med har svalnat betänkligt. Det är inte längre någon fart under galoscherna.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
De fyra borgerliga partierna överdriver möjligheterna att övertyga om att deras spretande politik skulle locka nya väljare i sådan omfattning att det ska räcka till regimskifte 2006. Vi kan räkna med en tuff valrörelse och en spännande valnatt den 17 september nästa år. Om inget annat visade den senaste tidens många motstridiga opinionsmätningarna på detta.
Så fort det handlar om politik tycks den borgerliga högeralliansen uppträda som elefanten som föder en råtta. Några gemensamma arbetsgrupper och inte mycket mer tycks hittills vara det enda resultatet. Inte förrän i augusti 2006 ska man ha försökt ena sig till en valplattform. Hittills har vi därför mest sett ett massmedialt spektakel. Visa upp sig för fotografering är en sak, en gemensam politik som kan övertyga medborgarna är en helt annan sak. Göran Persson kan i sin kammare bara glädja sig åt alla missgrepp.
Det vi ser är en inbördes trivselallians med fyra partiledare som nogsamt och svartsjukt bevakar varandra göranden och låtanden. Ingen ska kunna rycka åt sig initiativet. Då blir det bassning. Det innebär i sin tur att ingenting händer. Alla ligger lågt, vilket börjat reta upp de egna sympatisörerna som vill att något ska hända mer än glättig yta.
När man dessutom tycker olika i en rad viktiga frågor: ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna och skatterna, utjämningsbidragen till landets kommuner och energipolitiken så är det sannolikt bäst att hålla tand för tunga så länge det går.
Moderaterna är i väljaropinionen större än de övriga tre partierna tillsammans. Fredrik Reinfeldt är ohotad som borgerlighetens ledare. Något som bland annat fått folkpartiets Lars Leijonborg att surna till. Dessutom har han problem inom det egna partiet. Det kan heller inte vara så uppåt hos kristdemokrater och centerpartister heller, som får traggla på kring fyra-fem procent i opinionen.
Med en mjukare framtoning än sina föregångare på partiledarposten vill Fredrik Reinfeldt förändra sitt parti, gärna så nära socialdemokraterna som möjligt. En i längden omöjlig uppgift, vilket redan blivit tydligt. Sosse-light går inte hem i de egna leden och nu tycks en reträtt till den trygga gammelhögern vara på gång.
I de stora olikheterna i förutsättningar ligger också de borgerliga partiernas dilemma; när ett parti växer sker det på bekostnad av något annat. I farans riktning ligger därför att splittringen mellan partierna i högeralliansen bara är i sin linda. Visst kan man enas i samarbetsgrupper och i vissa frågor, men när det kommer till kritan är det ändå slutligen kampen om väljarna det gäller. Inget parti värt namnet vill förlora sympatisörer på något annat partis bekostnad om än i form av en trivsam samarbetspartner.
Att det mesta i Sverige håller på att gå snett är dock de borgerliga partierna helt överens om. Från ekonomi till välfärd. En ny borgerligt regering 2006 skulle rädda oss från en nära förestående undergång. Allt fler tvivlar på riktigheten i den analysen.