Att det skulle hållas ett konvent före valet 2014 var det enda konkreta resultatet – det och några uppeldade korvar – som kom ur förra årets alliansmöte, då de träffades hos Annie Lööfs föräldrar i Maramö. Från början var det nog tänkt att vara en viktig tillställning – kanske till och med viktigare än det riksbekanta badtunnemötet.
Nu blev det inget konvent, utan istället en ”kickoff”. Varför man ändrade är oklart, men ”kickoff” fångar onekligen innehållet i denna träff bättre än det mer förpliktigande ”konvent”. Det var en lika politiskt mager som märklig tillställning.
Märklig var ordet. Ty vi kommer att minnas detta spektakel. För alltid. Ungefär som när vi minns Ulf Adelsohn iklädd bastkjol. Folk i orangea tröjor som skräckslaget försöker dansa (undantaget är väl jordbruksminister Erlandsson som tycks stortrivas) i vad som ser ut som en pimpad lagerlokal, ledda av en lekledare som frustade skriker ”detta är alliansen – klappa händerna så att pressen ser att det är en kickoff” och till slut välkomnar partiledarna till ”kärlekens näste”(!?). Anders Borg som, antar jag, begriper hur fånigt det ser ut, klappar pliktskyldigt händerna men vill nog helst springa därifrån. Journalisterna häpnar. Detta är alltså regeringspartierna! ”Ärligt talat — vad håller de på med?”, twittrar den annars alliansvänlige Expressenjournalisten Niklas Svensson. ”Ovärdigt”, suckar en av min borgerliga vänner. Sociala medier svämmar över av hånfulla kommentarer.
Bilderna lär vi minnas. För alltid.
Men politiken? Nja, det är värre med den. När väl alliansledarna beträdde scenen – eller ”kärlekens näste” – ägnade de sig som vanligt åt att intyga sin vänskap, att de är kompisar, ”favorites i mobilen”.
Det fanns en tid då detta fungerade, då medielogiken spelade alliansen i händerna. Men det räcker inte längre att de tycker om varandra. Om de nu verkligen tycker om varandra? Alla ser ju att alliansen äter sina minsta. Centern och Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren. Det skapar förstås osämja och samtidigt omintetgörs själva poängen med alliansen – att vara ett tydligt regeringsalternativ. Nu ställer väljarna frågan: stämmer det verkligen att alliansen utgör ett tydligt regeringsalternativ? De två allianspartier som är säkert över spärren – Moderaterna och Folkpartiet – samlar ju inte ens var fjärde väljare i den senaste opinionsundersökningen.
Räknar man hela alliansen så samlar den under 35 procent – mindre än vad Socialdemokraterna och Vänsterpartiet samlar tillsammans. Inom Moderaterna mullrar det om att partisekreterare Kent Persson måste sparkas.
Väljarna vill se resultat. De är trötta på att samma kärleksförklaringar spelas upp om och om igen. Vid badtunnan, vid korvgrillningen och så nu vi den här tillställningen.
Väljarna vill veta vad alliansen har för visioner och de vill höra förklaringarna till varför det inte blev som de lovade. Varför har vi massarbetslöshet? Ni lovade ju att lösa det med er jobbpolitik, er arbetslinje. Varför faller resultaten i skolan? Ni skulle ju göra upp med sossarnas ”flumskola”. Det har gått åtta år. Ni kan inte fortsätta skylla på sossarna och finanskrisen. Det är tid att förklara er. Så resonerar många väljare.
Men visionerna är skrala och förklaringarna låter mest som bortförklaringar.
Regeringens nya sysselsättningsmål, som trumpetades ut vid kickoffen, kan illustrera denna visionslöshet. Det nya målet är att år 2020 ska fem miljoner vara sysselsatta i Sverige. Det låter mycket. Men det dröjde inte många minuter förrän journalisterna förstod att det inte är mycket till löfte. Det är nämligen endast 30 000 fler än vad Konjunkturinstitutet räknar med ska vara sysselsatta år 2020. Det innebär en arbetslöshet på drygt sex procent. Det var på denna nivå som arbetslösheten var 2006. En förödande massarbetslöshet, sade Reinfeldt då.
Alliansens viktigaste vallöfte, nu åtta år senare, är alltså att arbetslösheten om sex år ska var på samma nivå av förödande massarbetslöshet som den var när Göran Persson lämnade över till Fredrik Reinfeldt. I Reinfeldts drömscenario ska alltså hans politik efter fjorton år ha resultaterat i – ingenting.
Men jobben blir färre om Socialdemokrater får styra, säger Reinfeldt i ett sista lamt försök ta sig förbi journalisternas frågor. 80 000 färre, säger han självsäkert.
Det vet han förstås inget om. Men framförallt: om jobben blir färre med Socialdemokraternas politik, då får man väl anta att samma sak också gällde när Socialdemokraterna faktiskt styrde. Fast då var ju arbetslösheten lägre och sysselsättningsgraden högre än nu när Moderaterna styr.
Det går inte ihop. Det ser väljarna. Det är därför alliansen håller på att implodera.