Inför ett nytt politiskt år
FACIT. Det är bara några dagar kvar på det gamla året. Vi lägger strax 2006 åt bakom oss och förbereder oss för 2007. Åter ligger ett nytt år framför oss öppet, oskrivet och oförbrukat. I rikspolitiken blev 2006 riktigt hett. Tio år med Göran Persson som statsminister förbyttes i en borgerlig regering med Fredrik Reinfeldt vid rodret. Vem hade tippat den utgången i början på 2006?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
arbetslösheten utmejslades som den stora frågan.
Valnatten blev till en början dramatisk. Skillnaden mellan blocken var marginell, men på slutvarvet drog högeralliansen ifrån och vi fick regeringen Fredrik Reinfeldt.
Den borgerliga högeralliansens mål var självfallet att till varje pris erövra den politiska makten. I den viljeinriktningen sattes allt annat på undantag. De fyra partierna samlades under moderaternas paraply, och småpartierna lät den
egna profilen hamna i bakgrunden. Utåt visade man därmed upp en samstämmighet som till slut övertygade en majoritet av väljarna.
Året gav oss dessutom tre nya partier som samtliga så gärna ville in i riksdagen, men samtliga misslyckades att nå sina uppsatta mål. Nils Lundgrens och hans junilista, Feministiskt initiativ och sjukvårdspartiet. Alla ville till köttgrytorna, men ingen var kallad. Att det gick som det gick för de nya partierna berodde framförallt på att valet kom att handla om Reinfeldt eller Persson. Presidenterna. Allt annat blev försumbart.
Sverigedemokraterna lyckades ensamt bättre än samtliga ovan nämnda nya partier. I valet nådde man tre procent av väljarna. Dels beroende på en taktik där partiets främlingsfientlighet tonades ner, dels beroende på ett missnöje bland framförallt äldre väljare. Inte minst i Skåne, där Landskrona blev Sverigedemokraternas starkaste fäste. Vid nästa val 2010 siktar Sd på riksdagen. Må de misslyckas.
Annars har 2006 varit ett år där de gamla kära trätoämnena dominerat debatten; skatter, välfärd och så ett antal politiska affärer. Allt enligt känt mönster. Socialdemokraterna hamnade i en märklig defensiv medan högeralliansens självförtroende växte.
Göran Perssons dilemma var att väljarkåren inte imponerades av regeringspolitiken. Detta trots en god ekonomisk utveckling och en tillväxt som under hela året legat i topp och fortfarande ligger i topp bland EU-länderna. Ekonomisk tillväxt och god ekonomi borde i sig har varit ett vinnarkoncept för socialdemokraterna och Göran Persson, men den kil som högeralliansen satte in handlade om jobben.
Det nya arbetarpartiet i moderata samlingspartiets skepnad lyckades övertyga om att de stod för en positiv jobbpolitik medan regeringen var trött och utan lösningar på hur de nya jobben skulle komma. Socialdemokraternas bästa gren blev genom ett tafatt och inkonsekvent agerande dess akilleshäl.
Sverige röstade fram en borgerlig majoritetsregering, som snabbt visade sitt rätta ansikte. I dag tycks det vara så att många ångrat hur de röstade i höstas. I alla opinionsmätningar de senaste månaderna har socialdemokraterna och dess tidigare samarbetspartier haft ett kraftigt övertag, men vad hjälper det. Det dröjer till nästa val. Mycket kan hända.
Den enda trösten i bedrövelsen är att socialdemokraterna snart har sållat fram en ny partiledare, som förhoppningsvis kan ta ett kraftfull grepp kring politiken och skapa förutsättningar för en aktiv opposition. Och det måste bli en kvinna.