Dysterkvistarna har redan dömt ut den kommande avtalsrörelsen; det kommer att bli kaos. Nu har sådana spådomar hörts inför tidigare avtalsrörelser, men kommit på skam. I slutändan har parterna kommit överens. Så lär det även bli denna gång.
Nästa år ska löner förhandlas fram för drygt tre miljoner löntagare.
Så här under förpostfäktningarna står det klart att LO:s fjorton förbund inte lyckats komma överens om tagen och upplägget. Därför lutar det åt att förbunden för första gången på 20 år ska förhandla var för sig.
Som så ofta är det låglönesatsningen inom de kvinnodominerade yrkena inom framförallt Kommunal som blev skärningspunkten. Industriförbunden sa blankt nej till bland annat Kommunals krav på att gruppen undersköterskor, som uppgår till omkring 150 000, måsta få högre lönepåslag än det normerande industrimärket.
LO vill att förbunden tillsammans måste arbeta hårdare och definitivt snabbare för en utjämning av lönenivåerna mellan män och kvinnor, där är exemplet Kommunal viktigt.
Kommunal anser att de beräkningar förbudet gjort visar att en undersköterska i snitt tjänar 2 800 kronor minde i månaden än en verkstadsarbetare. Detta trots undersköterskans längre utbildning.
Det är därför som Kommunal nu så aktivt driver denna fråga, men får alltså inte stöd från de övriga 13 förbunden.
Nu är det inte bara splittringen inom LO som problematiserar den kommande avtalsrörelsen utan även de ekonomiska framtidsutsikterna. En utgångspunkt för diskussionerna vid förhandlingsborden utgår från Riksbankens inflationsmål. Banken tror på 2 procents löneökningar och detta även som ett riktmärke för de kommande förhandlingarna.
Samtidigt vet vi att löneskillnaderna mellan män och kvinnor är fortsatt hög för likvärdiga jobb. Likalönsprincipen är knappast helig för dagens företag. Servicesektorn och merparten av den offentliga sektorn har de lägsta lönerna. Här dominerar kvinnor bland de anställda.
Trots ett tidigare gott förhandlingsarbete har Kommunals medlemmar ytterst marginellt hämtat in någon futtig tiondels procent på en industriarbetarlön. Idag skiljer 16 procent mellan en medellön inom Kommunal och motsvarande för en medlem i något av LOs industriförbund.
Löneglidning och lokala avtal har gjort att de LO-medlemmar som redan har högre lön kunnat förbättra denna än mer under den pågående avtalsperioden medan Kommunals medlemmar stampar på samma fläck.
Därför är det inte förvånande att många av Kommunals medlemmar reagerat och att irritationen växt. Med rätta frågar man sig varför löneskillnaderna cementeras. Är kvinnors jobb mindre värt? För tio år sedan tjänade en kvinna i Kommunal 90 procent av en manlig industriarbetarlön. Idag har industriarbetaren dragit ifrån ytterligare.
Kommunals medlemmar ska inte behöva nöja sig med ett sämre utfall än övriga grupper. l stället ska man minst ha samma löneutveckling som alla andra. Gärna med en jämställdhetstillägg för att utjämna löneskillnaderna.
Någon gång måste det vara de lågavlönade kvinnornas tur att få sin beskärda del av löneutrymmet i en avtalsförhandling.
Tyvärr har LO inte nått ända fram i sin strävan för att ta itu med löneorättvisorna. Kommunal har sedan länge lagt om sin lönestrategi och satsat på de lägsta lönerna. På sikt kommer detta att få stor betydelse även om dagens motstånd är segt. LO har hittills tyvärr inte lyckats skapa förutsättningarna en samordnad kamp för höjda kvinnolöner.
kenneth.jonsgarden@telia.com