I höstbudgeten finns ett förslag som är smått historiskt. För första gången sedan 2007 (!) sker en uppräkning av taket för lönebidrag för personer med funktionsnedsättningar. Den rödgröna regeringens förslag innebär att taket för den månadslön som ersättningen kan beräknas på höjs från 16 700 kr till 17 100 kr från och med 2017. Det är ett steg i rätt riktning men det borde vara betydligt större. Redan 2012 påpekade den så kallade FunkA-utredningen att taket borde höjas till 19 800 kr per månad.
Behoven av insatser för att stärka de funktionshindrades ställning på arbetsmarknaden har inte heller blivit mindre sedan 2012. Tvärtom är arbetslösheten bland funktionsnedsatta fortfarande betydligt högre än bland befolkningen i sin helhet. Det är fråga om människor som har svårt att få jobb även när det är högkonjunktur och arbetsmarknaden växer.
I dagens slimmade arbetsorganisationer i det privata näringslivet och den offentliga sektorn finns tyvärr sällan plats för den som har någon fysisk eller psykisk krämpa.
Därför behövs lönebidragsanställningarna för att även de som har någon form av funktionshinder ska få plats i arbetslivet.
Historiskt har det svenska föreningslivet gjort stora insatser för att skapa sysselsättning åt dem som har det tufft i det vanliga arbetslivet. Lönebidragen har gjort det möjligt för idrottsklubbar, handikappföreningar, församlingar och andra ideella organisationer att anställa människor som kanslister eller vaktmästare.
Det har varit en win-win-situation för alla inblandade intressen. Människor, som haft svårt att få jobb, har fått meningsfulla arbetsuppgifter och en bättre tillvaro. Föreningarna har fått någon som håller ordning på pappren på kontoret eller klipper gräset på fotbollsplanerna. Samhället har tjänat på att människor gått från ett passiviserande bidragsberoende till att göra en aktiv arbets- och samhällsinsats.
Men under de senaste tio åren har det blivit allt tuffare för folkrörelse-Sverige att anställa funktionshindrade. När lönebidragstaket har legat stilla har värdet av lönebidragen urholkats. Priser och löner har stigit i tio års tid. Men föreningarna har inte kompenserats för de höjda pris- och lönekostnaderna. Följden har blivit att många föreningar inte längre har råd att ställa upp och skapa jobb för personer med funktionsnedsättningar.
Av det skälet behövs betydligt större krafttag än de som regeringen nu aviserar. Det skulle behövas både en kraftigare uppräkning och en indexering av lönebidragstaket. 400 kronor räcker tyvärr inte så långt för att kompensera tio år av urholkning.
Visst, en höjning av lönebidragstaket innebär en merkostnad för statskassan. Men det är inte heller gratis när människor hamnar utanför arbetslivet och blir långtidsarbetslösa. Det innebär både mänskliga och samhällsekonomiska förluster. Därför finns inga skäl att spara på det arbetsmarknadspolitiska krutet.
Det är bättre att arbetslösa med funktionsnedsättningar får en subventionerad anställning hos en idrottsförening än förblir passiva bidragsmottagare.