Indelte soldaten Rask går igen
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag talar om "Raskens", serien som bygger på Vilhelm Mobergs roman om indelte soldaten Rask och hans familj och som SVT nu sänder i repris. Vilken story, vilka skådespelarinsatser!
Just i "Raskens" var det ju faktiskt som Sven Wollter fick sitt genombrott hos en större publik, i huvudrollen. Men de flesta minns säkert också Gurie Nordwall som Ida, den minst lika tappra soldathustrun. Hon som till slut, efter alla besvikelser och dråpslag, kom fram till en livsfilosofi som kunde sammanfattas så här:
- Nää, en sa’ allri räkne ut nåt, dä bliir allri söm en tänkt!
Vilket enormt genomslag tv-serien hade lär för övrigt Sven Wollter särskilt ha fått erfara då han skulle valtala för kpml-r och det kom fram åhörare och - med tanke på hur det slutade för hans rollfigur - ville kolla om han hade träben ...
Historien må vara sann eller inte, men alldeles definitivt gick "Raskens" hem hos tv-publiken. I bokform kom berättelsen ut första gången 1926 och var Vilhelm Mobergs stora genombrottsroman. Den är värd att läsas och läsas om, kanske särskilt av alla som fått för sig att det stora utvandrareposet var det enda av litterärt värde som Moberg åstadkom.
Det är så fel det kan vara. Landsbygdsskildringarna typ "Långt från landsvägen" och "De knutna händerna" står sig fortfarande gott, precis som trilogin om Knut Toring: "Sänkt sedebetyg", "Sömnlös" och "Giv oss jorden". Liksom förstås "Soldat med brutet gevär", hans mest självbiografiska roman.
Till Mobergs publika sida hör ju att han också skrev så flitigt i pressen att han i en omröstning vid tusenårskiftet rentav korades till 1900-talets främste svenske journalist. Alltså inte bara före Jan Guillou utan också före Barbro Alving, Jolo och Torgny Segerstedt.
Om det nu nödvändigt ska röstas om såna saker hade jag själv hellre sett Jolo som vinnare, men visst hade Vilhelm Moberg också journalistiska meriter, tro inte annat. Och då handlar det inte bara om hans insatser mot rättsrötan i början på femtiotalet - företrädesvis i syndikalisttidningen Arbetaren - utan också om att han provat begravningsrefererandets och notistvättandets föga gloriösa vardag i små landsortstidningar.
Just detta skildras i "Soldat med brutet gevär" där författarens alter ego,Valter Sträng, lär sig tidningsmannayrket från grunden på Hedvigsholms-Posten av den märklige redaktören Setterblad. Ett av Setterblads råd till sin unge volontär var att "odla sitt verklighetssinne". Och kanske var det just vad Moberg tog fasta på när han sen övergick till att skriva socialrealistiska folklivsskildringar typ "Raskens"?
I vilket fall som helst var det ett gott råd. Fast i dagens mediavärld borde det kanske stavas att odla sitt sinne för proportioner i stället. För om det är något som är en bristvara i dagens journalistisk, nog är det ofta just proportioner.