Ideologiernas överlevnad
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I en mening är alla ideologier döda - och partierna intill förväxling identiska. Men det kräver att vi med "ideologi" menar något stort politiskt förvandlingsprojekt som ska ta oss från dagens jämmerdal till ett paradis bortom bergen.
Men det är knappast "ideologi" att kräva x procent i sjukersättning istället för y procent.
Och de mest ideologiska i svensk politik - vänsterpartiet och miljöpartiet - kämpar var och en på sin kant för att inte verka alltför konstiga ur väljarnas synvinkel.
Vänsterpartiet har svårt att veta vilket ben de ska stå på.
Å ena sidan motionerar de med jämna mellanrum sina kommunistiska paroller (dock utan att använda det fula ordet), å andra sidan anstränger de sig till det yttersta för att verka salongsfähiga så att de kan komma med i regeringen 2010.
Och miljöpartiet har verkligen gjort hemläxan och är därför också knäsatta hos socialdemokraterna som tänkbara partners efter valet. Det mesta av tossigheterna är borta, och de behöver inte skämmas mer över sina miljönissar än vad exempelvis socialdemokraterna måste skämmas över SSU.
Vi ser också att Sverigedemokraterna försöker bli accepterade som ett "normalt" parti. Varje extremistisk antydning tonas ner och istället försöker de översätta sina radikala krav på någon slags etnisk rensning/uppröjning till någon som motsvarar ett vänligt kvartssamtal med klassföreståndaren. Av detta skulle vi kunna dra slutsatsen att partierna bör akta sig för ideologierna. En alltför stark profil leder till minskade röster. Väljarna vill ha "normalitet", något det kan lita på, något som står för vardagens stilla lunk.
Men det är också fel. Väljarna vill inte ha ett medio-kert parti som inte sticker ut över huvud taget.
Balansgången är fin. Väljarna vill ha partier som de kan lätt kan förstå och identifiera sig med. För social-demokratin innebär det att väljarna vill höra sådant som "arbete" och "välfärd", samt något om att högern är stygga och kommunisterna orealistiska.
Men väljarna vill också ha personligheter som går genom rutan och klarar av att sammanfatta vad vi tänker och funderar över - men som vi inte har förmågan att själva formulera.
Väljarna vill inte ha partier som bara klagar på allting utan att komma med något konstruktivt själva. Gnäll och skäll blir till slut outhärdligt.
Slutligen vill väljarna ha ett parti som nästan är som de andra. De ska finnas i mitten av rummet, utan extremism, men samtidigt ha en eller två sakfrågor som gör dem annorlunda, och som antyder att en röst på detta parti kan skapa förändringar.
Det är motsägelsefullt. Vi vill ha "normala" partier som inte äventyrar det vi har, men som samtidigt vågar utmana på ett eller annat område.
Frågan är vad socialdemokraterna ska göra för att inte bli alltför gnälliga, alltför normala eller alltför utmanande. Det borde vi inom kort få reda på, för framåt hösten börjar valrörelsen 2010 att hitta formerna.