I väntan på jobbkrisen
Arbetslöshet. Verkligheten är alltid en oöverträffad motståndare i den politiska vardagen. Det kan gälla regeringens bedyrande om att man har det ekonomiska läget under kontroll och att man har beredskap för en kommande arbetslöshetskris. Det kan också handla om oppositionen och dess självmål vad gäller försöken att skapa en trovärdig vänsterallians för valseger 2010.
Allt medan varslen ökar inom tillverkningsindustrin tycks alliansregeringen ta allt med ro. Lagd budget ligger. Allt medan allt fler som varslats om sina jobb känner stigande oro för sin framtid.
Foto: FREDRIK PERSSON
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Om inte annat på grund av alliansregeringens handlingsförlamning vad gäller åtgärder för att motverka varsel om uppsägningar och att inse att den arbetslinje som man byggt sin politik på inte fungerar i lågkonjunktur och finanskris.
Det lär bli jobbigare för regeringen Reinfeldt. I dag står 1,2 miljoner svenskar utanför a-kassan. Många av dem unga människor. Regeringens hattande med a-kassan är minst sagt märklig. Först höjer man a- kasseavgiften med i genomsnitt 240 kronor per månad. Samtidigt som man sänker taket i ersättningen. Nu har man vänt på klacken och sänker avgiften, men låter taket ligga fast, vilket innebär att normalinkomsttagare som drabbas av arbetslöshet förlorar 6 000-7 000 kronor i månaden brutto.
Enligt Konjunkturinstitutet kommer minst
100 000 jobb att försvinna de närmaste åren. Många av dem som hamnar i arbetslöshet har lämnat a-kassan. Finanskrisen och lågkonjunkturen har hunnit ifatt regeringens arbetsmarknadspolitik. Något egentligt program för att möta en jobbkris är inte skönjbar.
Annat ljud i skällan var det när regeringen tillträdde. Då rusade den svenska ekonomin uppåt. Regeringen såg inte något slut på de goda tiderna. Högeralliansens kunde stoltsera med låga arbetslöshetssiffror och goda tider för alla. Inte beroende på den egna politiken utan på en het högkonjunktur. Alla ropade efter arbetskraft.
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin pratade då om "full sysselsättning" som regeringens främsta mål.
Det har blivit tystare, mycket tystare. Nu kommer varsel om uppsägningar så gott som varje dag. Först drabbades tillverkningsindustrin. Nu drabbas även tjänstesektorn och handeln.
Vår beredskap är god kvittrar näringsminister Maud Olofsson. För vem undrar man?
Tiden har sprungit ifatt och förbi alliansregeringens jobbpolitik.
Jobben blir färre, och de som saknar jobb saknar också den trygghet som en rättvis a-kassa tidigare innebar. Nu kommer allt fler att behöva vända sig till kommunernas socialtjänst för att något så när klara sin utkomst allt medan möjligheterna till ett nytt arbete kommer att försämras i takt med att lågkonjunkturen blir allt djupare.
Har då alliansen någon politik för alla dem som nu varslats och hotas av arbetslöshet? Tystnaden om detta är massiv. Fortfarande hänvisas till lagd budget. I denna tycks det finnas beredskap för allt, men allt fler tvivlar på detta. Går det bra för Sverige, så slår alliansen sig för bröstet. Går det sämre håller man tyst.
Människors grundtrygghet finns inte på dagordningen.
Inkomstbortfallsprincipen har hamnat på högeralliansens sophög.
Envetet dunkar man huvudet i en arbetslinje som sedan länge krackelerat. Som motlägg presenterar socialdemokraterna ett krispaket som bland annat innehåller ett extra barnbidrag nu i december med flera stimulansåtgärder. Ett initiativ som även applåderas från allianshåll.
Hittills är tystnaden ett mått på hur högeralliansen ser på den kris i ekonomi och samhälle som snabbt blir allt djupare.