Det svenska politiska landskapet,som tidigare varit så statiskt, har på några år förändrats. Sverigedemokraterna tar ett allt större utrymme. Övriga partier har haft svårt att möta den utmaningen.
Socialdemokrater och moderater har hittills haft svårt möta denna utmaning. Båda partierna väntar på det stora lyftet.
Om vi ser till partierna som ingick i den borgerliga regering, som hade makten i åtta år fram till valet förra hösten, så har moderaterna och viss mån centern klarat utmaningarna hyggligt medan det ser dystrare ut för kristdemokrater och folkpartister.
Jan Björklunds frustande optimism har inte givit resultat i ett ökat opinionsstöd.
Det är inget fel att vara optimistiskt och visst går det att prata sig fram, men det krävs också en politisk plattform som tilltalar fler än redan trogna. Och de har blivit färre, men Björklund består.
Skolan är inte allt. Ett parti måste ha större bredd, men Björklund har haft svårt att övertyga om annat än sin skolpolitik och där har han sedan länge gått i väggen.
För Centerpartiet finns däremot en självsäker optimism. Även om ansträngningarna att göra inbrytningar i storstäderna måste sägas vara ett misslyckade. Så back to basic. Flirten med näringslivet gav inte särskilt många nya sympatisörer. Istället förlorade man en del av av de traditionella centerväljarna, som inte längre kände igen sitt parti.
Nu har Annie Lööf börjat fiskat i säkra och gamla vatten och vips ökar stödet hos väljarna. Nygammalt är bäst för centern.
Kristdemokraterna har fått en debattvillig medial och ny partiordförande, med det inget ont sagt om företrädarna som höll partiet över de magiska fyra procenten.
Helt klart att Bush Tor vill mycket och har snabbt lyckats samla partiet kring sin politik. Även om en del vill se att partiet tar en annan väg. Alla tycks inte helhjärtat vilja gå Bush Thores väg.
Det värdekonservativa i partiet hoppas på mycket och på ett lyft med nya sympatisörer.
Moderaterna är sedan länge större än de tre borgerliga partierna tillsammans och inget talar för att den bilden förändras. Trots motgångar håller moderaterna sig kring 23-24 procent i väljaropinionen, men känner sannolikt flåsat i nacken från Sverigedemokraterna framgångar.
Med parollen att moderaterna vill minska det nya ”utanförskapet” ska vägen till nya framgångar vara krattad. Nu finns det förstås inget nytt utanförskap. Vi har det utanförskap vi alltid haft.
Problemet för moderaterna är bara att de i regeringsställning inte lyckade åstadkomma annat än att öka utanförskapet. Anna Kinberg Batra har mycket att bevisa.
Många fick det sämre under borgerlighetens tid vid det politiska rodret. Inriktningen för de nya moderaterna var att minska skattetrycket. Det gjorde man med besked. Med ofattbara 248 miljarder.
Något som påverkat allt från äldrevård till barnomsorg.
Det vi upplever av dagens moderater är en återgång till den gamla högern med en agenda för skattesänkningar och därmed för ökande orättvisor.
Förutom en opposition som slipar knivarna har regeringen en rad uppgifter som måste lösas. En växande bostadsbrist, en fortsatt hög arbetslöshet och tuffare regler i sjukförsäkringen. Ingen dans på röda rosor direkt.
Bara detta att arbetsmarknaden förändrats så radikalt under de senaste decennierna. Ett exempel: För 20 år sedan var en femtedel av alla jobb för 15–24-åringar tillfälliga. Idag är vartannat jobb tillfälligt.
Trygghet? Otrygghet?
Hur som helst går vi mot en spännande politisk höst.