BENGT-URBAN FRANSSON: I tystnaden får vi finnas

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat men efter att ha läst kommentarerna på den ledare jag hade inne igår så känner jag att jag måste. I år skriver vi 2010, och vi tycker att vi har kommit långt i det mesta. Vi är stolta över mycket. Vi är jämställda, toleranta, vidsynta och respekterar varandra. I alla fall på ytan. Det är när vi skrapar på fasaden som den riskerar att rämna och det som döljs riskerar att sippra fram.
Jag var i går på ett seminarium som handlade om vad som hänt under de sextio år som gått sedan RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande som förbundet hette till för några år sedan, bildades den 21 oktober 1950. Det är en hel del som förändrats i vårt samhälle under dessa år. Visserligen avkriminaliserades homosexuellt umgänge mellan vuxna redan år 1944, men då handlade det mer om att samhället tyckte att det var fel att sjuka människor skulle straffas. Friskförklarade blev vi först 1979 då Socialstyrelsen fattade beslut om att stryka homosexualiteten ur sjukdomskatalogen. Efter detta har förändringarna i samhällets syn på homosexuella gått betydligt snabbare. Först kom partnerskapslagen, sedan rätten att prövas som adoptivföräldrar och nu senast den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Visst har det funnits starkt motstånd mot detta och debattens vågor har gått höga. Bland motståndarna, och främst då bland konservativa och den kristna högern, har tongångarna varit höga och argumentationen varit hård. Men ute i de breda folklagren har respekten för oss homosexuella stadigt ökat. Numera har toleransen hos de allra flesta övergått till acceptans och respekt.

Men så finns det de andra. De som tycker att vi inte ska få synas och höras. Som kanske egentligen inte tycker att vi ska få finnas heller, men som inser att detta överhuvudtaget inte är gångbart i dagens Sverige.
Ibland gör det ont att möta dessa människor, även om jag som lever öppet har lättare att hantera och klara av det. Men för den som inte vågar leva öppet som de människor de är tar knivsticken desto hårdare. Tror ni att det blir lättare att ta steget och kliva ur garderoben när man får läsa sådant här i kommentarerna till ledaren:
"Pride är något som jag skäms över som svensk. När man bor utomlands och säger att i Sverige får homosexuella både gifta sig och adoptera. För de flesta som hör detta kommer det som en chock och det borde det göra, eftersom det inte borde vara så. Normen är heterosexuella äktenskap. Vi skapades utav Gud som man och kvinna och bara skapelseordningen säger ju att äktenskapet skall vara mellan en man och en kvinna.
Visst har vi rätt att uttrycka vår åsikt i Sverige? Jag kommer antagligen att få många mothugg på grund utav detta inlägg men inga problem. Jag är inte homofob eller tycker att homosexuella är sämre eller mindre värda än någon annan. Bara att det är mot skapelseordningen. "
"Pride handlar om människor som inte vill vara som andra, utan gör allt för att synas... Är man stolt över att vara den man är så är det bara att vara den man är, man behöver inte överdriva sitt tillstånd. Ska det bli "straight-festivaler" sen??"
För många är det nog lätt att göra dessa människor till viljes och leva sitt liv i tystnadens förtryck. Att möta varje morgon med att leva sitt liv i det fördolda. Att låtsas vara "normal" för att få chansen att vara en del av vårt samhälles gemenskap. Detta för att några få inte tål att vi syns eller hörs. Det är i tystnaden vi får finnas till.