Tanken att vi som lever på jorden, Tellus, på något sätt skulle fylla en mening i ett kallt och ödsligt universum har slagit de flesta. Vi kan väl inte ha hamnat här av en slump? Och om vi skulle försvinna, är det inte i så fall en katastrof av episk karaktär?
Några kallar därför in Gud och hoppas att det ska ge en nöjaktig förklaring på frågan om var vi kommer ifrån och var vi är på väg. Vi vet var vi är. Nämligen på tredje stenen från solen, men vi har inte en susning om varför. I skrifter författade för några tusen år sedan skulle det därför finnas en förklaring till alltihop.
Ett av Gudsbevisen säger att universum fungerar så genomtänkt och klurigt att det måste finnas en intelligens bakom. Om vi hittar en klocka på en leråker skulle vi aldrig inbilla oss att den uppkommit ur intet, utan att någon måste ha konstruerat den. Därför är det någon som skapat universum, jorden och människorna. Allt måste komma någonstans ifrån. Men sällan förklarar denna teori hur Gud i sin tur skapades, och vem som i sin tur skapade det som skapade Gud.
Andra har strikt vetenskapligt konstaterat att universum är oändligt och ägnar sig åt meningslös evig energiomvandling. Det är antingen en evig pulserande process utan början eller slut, eller så är universum något som uppkommit och för att sen försvinna. Därefter blir intigheten.
När Boltzmann trodde sig ha upptäckt att universum gick mot sin egen undergång, att allt gick mot en kall massa och allt liv upphört att finnas till, lär han enligt anekdoten blivit så deprimerad över denna dystra framtidsprognos att han tog repet.
Ordförande Mao lär en gång sagt, apropå riskerna med ett atomkrig som förstör jorden, att det skulle vara en stor händelse för mänskligheten, men betyda absolut ingenting för universum. Ett uttalande vi finner märkligt, eftersom det kränker vår övertygelse om att vi människor har ett större uppdrag än att fortplanta oss i avvaktan på att solen slocknar.
Detta långa perspektiv är inte lika aktuellt att filosofera kring som det faktum att klimatförändringarna (naturliga i kombination med människoframkallade) inom en inte alltför avlägsen framtid kanske ställer vår teknologiska innovationsförmåga inför stora utmaningar, liksom vår kapacitet att organisera stora folkomflyttningar.
Det faktum att vår konsumtion av jordens resurser kanske också stängt in oss i det som kallas för en "evolutionary trap", alltså en utvecklingsfälla, kan tyckas lite sorgset. Röster höjs ibland för att vi ska leva som alla alltid kan leva. Alltså bör vi inte konsumera så mycket utan suga på ramarna och försöka bita oss fast på denna planet
Men om vi tänker på saken så inser vi att om vi får väja mellan två alternativ, att finnas till nu på 2000-talet under mänsklighetens troligtvis högsta civilisatoriska nivå, med plattskärm, färskpressade Florida-apelsiner och en hustru funnen på en nätdejtsajt, eller födas på 2500-talet, med ett liv gnagandes morötter i avvaktan på att istiden ska ge med sig, är det inte helt självklart vilket som är bäst.
I rymden finns inga känslor. Detta bör också socialdemokratiska partiet inse. Och välja en partiledare som har det rätta virket och inte någon luciakandidat, återanskaffa arbetslinjen och börja snida på valplattformen 2014. Väljarna har inte heller några känslor. De röstar på den duglige.