Det känns nästan vansinnigt att skriva följande. Men ur ett medialt perspektiv – och endast medialt – finns något befriande över Donald Trump. Jag ska strax återkomma till varför.
Missförstå mig inte – politiskt och i största allmänhet är jag rädd för honom, den brutala politik han redan beslutat om och för vad han kan hitta på i framtiden. Han är som en osäkrad bomb. Och motbjudande.
Under många år har politiker medietränats. Det inkluderar utseende, kroppsspråk, sätt att tala och vad som sägs. Därför hör vi ofta papegojsvar från politiker som inte vill svara, inte kan svara och i stället upprepar samma intetsägande fras.
Minns debatten om vice statsminister Isabella Lövins utseende, efter Kerstin Weigls kolumn i Aftonbladet om partiledardebatten den 5 juni 2016.
”Jag undrar vad Isabella Lövin tänkte på morgonen inför sitt första framträdande som vice statsminister. Hon –måste ha öppnat garderoben och fattat vissa beslut, hon borde ha stått en stund framför badrumsspegeln”, inleder Weigl, som också rekommenderade ett bra mineralpuder.
Vidare: ”Jag såg häromdagen Lövin tv-intervjuas från Istanbul men uppfattade just inte vad hon sa om FN:s humanitära toppmöte utan försvann i tankar på testarna i pannan, om de är frisyr eller lösslitna ur hårklämman hon brukar ha och när klippte hon sig senast, haft för mycket att göra..?”.
Och om Stefan Löfvens klädsel: ”Förpackningen är en kod för makt. Borta är den grå tweeden. Han är numera nedhälld i mörk välsittande kostym, aldrig fel, tryggt för honom.” ”Men poängen är att jag blir trygg. Jag slipper förnimmelser gränsande till medkänsla.”
Det där med att kostymen inger trygghet är helt passé med Trumps inträde i politiken. Inget ser välsittande ut på honom och kostymen har blivit en kod för galenpanna.
Trump skiter helt i hur han framstår i medierna. Han hatar journalister och vägrar inordna sig i de mer eller mindre formella spelregler som finns mellan det politiska och mediala etablissemanget. Frisyren, som visserligen verkar både välkammad och välklistrad, är hundrafalt mer provocerande än Isabella Lövins hårtestar men den har blivit hans signatur.
Han uppför sig på många sätt enligt en traditionell maskulinitet. Dominant, aggressiv, maktfullkomlig. Men han uppvisar också drag som tillskrivits kvinnor. Emotionell, gränsande till hysterisk. Irrationell. Ologisk.
Trump ger intryck av att vara genuin – som om han uppför sig precis som den han är. Samtidigt hoppas jag inte att han bildar skola. Om alla politiker blir så skräniga och utagerande, om till exempel Stefan Löfven lägger sig ner och skriker och sparkar om han inte får som han vill, ja, då blir allt underhållning till döds. Det räckte så gott med Ebba Bush Thor i Så ska det låta.
En maktkamp pågår mellan medierna och Trump. Och han äger. Toppar nyheterna nästan varje dag. Uppför sig som en nyhetsrobot på Twitter. Hur länge det kan vara är oklart – men helt klart är att journalisterna inte ska släppa Trump med ögon och öron för en minut.