LEDARE: I döda despoters sällskap

Trots de makabra omständigheterna - som paradoxalt nog tycks vara på väg att ge honom en alldeles oförtjänt martyrgloria - kan man väl knappast säga annat än att repet var det logiska slutet för någon som själv stakat ut en så blodig bana som Saddam Hussein - slaktaren från Tikrit. Från den forne diktatorns egen synpunkt kunde det också ha slutat värre. Hånad av bödlarna återvann han ju rentav en viss värdighet under de sista minuterna av sitt liv. Och han slapp åtminstone dingla i en lyktstolpe med fötterna upp, som Mussolini och älskarinnan Clara Petacci sen de arkebuserats av partisanerna i april 1945.

- Som två kalkoner utanför en viltbutik, skrev den brittiske publicisten och politikern Harold Nicolson efter att sett det makabra fotot av deras hängande kroppar. Begravd utan onödig tidsutdräkt blev han också, Saddam Hussein. Det har inte alltid varit fallet efter politiska avrättningar. Sen Vidkun Quisling - mannen som gav landsförräderiet ett namn - mött sitt öde framför exekutionspatrullen på Akershus fästning, natten mot den 24 oktober 1945, blev urnan med hans aska stående i polishuset i Oslo i fjorton långa år för att man inte visste vad man skulle göra med den.

Först 1959 tordes den norska regeringen lämna ut den till hans änka så att hon äntligen kunde få honom begravd. Annars är det faktiskt ganska ovanligt att despoter och tyranner hinns i fatt av den jordiska rättvisan - eller hämnden. Begår de inte självmord - som Adolf Hitler - så dör de en naturlig död som Spaniens Franco, Portugals Salazar och nu senast Chiles Augusto Pinochet. Eller också kan de tillbringa sina sista år i bekväm exil som Ugandas Idi Amin eller Paraguays Alfredo Stroessner.

Det behöver heller inte ända i en lyktstolpe eller - som makarna Ceausescu i Rumänien - framför en arkebuseringspluton för att en diktators karriär ska få ett makabert slut. Efter att Josef Stalin drabbats av sitt sista slaganfall i början av mars 1953 blev han liggandes i flera dygn, hjälplös och nerpissad på en soffa.

Ingen vågade tillkalla läkarhjälp eller ens gå in i hans rum. Rädslan var heller inte direkt obefogad. Stalin hade ju innan dess hunnit låta mörda de flesta av sina - inbillade eller verkliga - rivaler om makten. Hans mest kända offer är förmodligen Leo Trotskij, ihjälhuggen med en ishacka i augusti 1940 i Mexiko dit han nått efter en elvaårig landsflykt via bland annat Turkiet och Norge.

Stalins företrädare Vladimir Iljitj Uljanov, mer känd som Lenin, dog däremot en såvitt man vet naturlig om än något tidig död 1924. I gengäld har han aldrig tillåtits bli ordentligt begravd utan fått ligga som turistattraktion på Röda torget i Moskva.

Och det, om något, måste nog sägas vara ett värre öde än döden.

Ledare: I döda despoters sällskap