De senaste veckorna har minst sagt varit politiskt turbulenta. Ännu har vi inget facit. Fortsättning följer. Helt klart är att Stefan Löfven står inför sin tuffaste utmaning under sina tre år som statsminister.
Två ministrar i regeringen har fått avgå och en tredje befinner sig i farozonen. Den så kallade it-skandalen har fått sina offer i affären kring Transportstyrelsen. Vad som egentligen hänt och vilka skador som drabbat det svenska samhället vet vi dock mindre om. Från försvarsmakten sägs att ingen större skada skett. Framtiden få visa.
Sedan vore det tjänstefel om inte oppositionen med all kraft försöker få skandalen att växa om än till orimliga proportioner. Det parti som lägger mest kraft på att kritisera regeringens tafatta handlag är inte överraskande Kristdemokraterna.
Ett litet parti, som under de senaste tre åren harvat under fyraprocentsspärren, har här sett sin chans att kanske växa. Nu tror inte jag att KD blir någon vinnare. Därtill finns andra partier på den borgerliga kanten som gärna vill samma sak.
Kinberg Batras moderater förlorar allt fler sympatisörer. Sådant tolereras inte i längden. Vi kan kanske i närtid förvänta oss ett borgerligt inbördeskrig mellan åtminstone de två högerpartierna i regeringen?
När det politiska tempot ,som nu, är för högt uppskruvat sker missgrepp som sedan slår tillbaka på den förda politiken och i slutändan på den enskilda politikern. Som det är nu har samtliga partier, förutom uppstickaren Sverigedemokraterna, svårigheter locka nya sympatisörer.
I mycket har partier och politiker sig själva att skylla.
Proffspolitikerna har blivit en egen klass. Samtidigt lever de politiska partierna i föråldrade strukturer. Öppenheten för nya idéer är svag, intresset för att anpassa arbetsformerna till en ny tids förutsättningar är förströdda.
Fenomenet är inte enastående för Sverige. I hela västvärlden kan vi se samma tendenser som här hemma. Vi är inte unika, men likväl ökar klyftan mellan medborgarna och den politiska eliten. Samtidigt är människors intresse för samhällsfrågor större än kanske någonsin tidigare.
Det som händer sker är att skiljelinjerna mellan regeringens politik och oppositionens tydliggörs. Ett budskap så gott som något till dem som anser att tydliga vänster- och högervisioner försvunnit ur politiken och att allt klumpat ihop sig i en odefinierbar mittensörja.
Att skapa nya förtroenden är jobbigt. Inte minst i ett samhälle som tycks leta efter en identitet och där kollektiva lösningar på svåra problem om inte helt avvisas så ifrågasätts.
Från borgerligt håll ses idag Socialdemokraterna som orkeslösa och fyllda av motstridiga besked och missade möjligheter att profilera en ny politik medan högeralliansen i sin analys missat att människor trots allt strävar efter trygghet, riktiga jobb och välfärd.
Mycket återstår att göra. Regeringen kan med rätta slå sig för bröstet för att landets ekonomi går bra. Det är alltid grunden. För Löfven gäller det att inte smasha vilt på alla bollar som rör sig utan fortsätta på den inslagna linjen.