Jag har arbetat som personlig assistent på deltid i närmare sju år. Men nu är det slut sedan en tid. En dag gick jag i baklås. Jag kunde inte längre parera, behålla lugnet och skapa trygghet. Kände mig extremt utsatt i vissa situationer och kunde inte längre bemästra dem. Jag klarar inte längre av jobbet, eller med nyliberalt språk: jag kan inte leverera. Under våren har jag med stor sorg och viss lättnad bearbetat att denna period i livet är slut, åtminstone för tillfället. Erfarenhetsmässigt har jag lärt mig oändligt mycket om mig själv, om funktionshinderområdet och om mänskliga rättigheter.
Vad är varje välfärdsarbetares erfarenhet värd? Kan min intuitiva kännedom om en annan människa räknas om till en siffra? Hur omvandlas tålamod till BNP? Och lekfullhet, hur ska den utvärderas? Den icke-verbala kommunikationen, kan den ske enligt en viss effektiv metod? Hur ska mötet mellan oss värderas?
När jag läser den fina boken Kvalitetsjakten: Om professionalitet i välfärden, väcks många frågor om min egen yrkeserfarenhet och om välfärdssamhället i stort. Boken är en antologi, redaktör är Lotta Victor Tillberg, och består av elva berättelser från välfärdarbetares vardag och alla de avvägningar och situationer de förväntas vara beredda på. Där är polisen som möter bråkande ungdomsgäng, läraren som för rektor försöker förklara att kepsfrågan inte är ett så stort problem som den görs till och där finns akutsköterskan som måste fatta blixtsnabba och säkra beslut om prioriteringar. Berättelserna berör mig starkt. En avhumanisering inom välfärdssystemen pågår, till förmån för utvärderingshysteri, mätbarhet, New Public Management, styrkort och lean organisation. Kvalitetsjakten ger ett fördjupat perspektiv om hur mänsklighet ska få plats i omänskliga system.
Den svenska välfärdmodellen byggdes inom ramen för folkhemskonceptet. Det var en trygg arbetsplats, men ansågs dyr och ineffektiv. Från 1980-talet och framåt har en rad åtgärder gjorts, kanske i än snabbare takt den senaste åtta åren, för att skapa en effektiv välfärdsmodell med marknadsliberala förtecken. Marknadslösningar, entreprenörskap och evidensbasering är centrala begrepp i nutidens idé om välfärdmodell. Allt fler börjar bli överens om att inte heller denna modell är särskilt effektiv, kvalitativ eller mänsklig. Visserligen står det på pappret att skolan ska utgå från varje barns unika förutsättningar – men vem i dagens skola har ens tid att hinna se dessa förutsättningar?
Jag fastnade särskilt för Marie Danielsson text Kepsen – om makt och vanmakt i skolan. Hur kepsen kommit att bli symbol för disciplinering, ordning och reda. Danielsson möter sårbara unga människor som bär kepsen som ett skydd mot världen och som en identitetsmarkör. Hur hon får Är det verkligen lärares uppgift att till varje pris få dessa människor att ta av sig kepsen på lektionstid? Inte sällan leder situationen till en maktkamp som stressar alla i klassrummet. Danielsson hävdar att lärarens uppgift är att fånga gruppen uppmärksamhet för att kunna lära ut något. Hon måste kunna avläsa situationen från gång till gång och lita till sin erfarenhet. Ibland är det inte läge att ta en kepsstrid – men hon får ingen förståelse från sin rektor.
Hur ofta lyssnar politiker och andra makthavare till dem som ska leverera välfärd? Deras spelregler sätts upp någon helt annanstans än i den konkreta arbetsverkligheten, där de förväntas göra goda handlingar. Men är det i längden möjligt att göra gott i ett instrumentellt system? Jag börjar luta åt vänsterpartiets idé om att låta personalen ta över välfärdssektorn.