Jag läser i aftontidningen en jämförelse mellan olika krigsmakter. Hur står sig Kina mot USA? Hur klarar Sverige ett krig mot Ryssland? Kan Iran utgöra ett hot mot andra länder? Då och då kommer analyser om risken för ett nytt världskrig. En alltid pessimistisk krönikör skriver sina svarta texter och sedan vill man gå ned och kolla om skyddsrummet är ok. KRIG är ett återkommande tema.
Det ingår i kvällstidningskonceptet att dramatisera. Vill man skaka om läsarna duger det alltid att tala om KRIG. Men risken är att man bygger upp en rädsla hos människor.
På femtiotalet sa morbror Helge att han skulle göra en resa, ”om det inte blir atomkrig”. Det blev det inte. Jag vet inte om morbror Helge genomförde resan. Poängen är att visa hur vi på den tiden levde nära hotet. Är vi tillbaka till samma tidsanda?
En värld med Trump och Putin är ingen idyllisk plats. Men krigslarmen är överdrivna. Efter Neville Chamberlain vill ingen utbrista ”fred i vår tid”. Men att det ska vara så lätt att tala om krig i vår tid.
Jag gick in på SVT Play och såg ett föredrag av Hans Rosling. Och plötsligt blev det lite ljusare.
Margot Wallström från Kåge i Västerbotten var ett av Stefan Löfvens bästa val när han satte samman sin ministär. Hon sköter utrikespolitiken på ett utmärkt sätt och har förmåga att skapa trygghet, trots alla världskrigsrubriker. Wallström är också ställföreträdande statsminister, i kraft av att hon har längsta tjänstgöringstid i olika regeringar. Visserligen kallas Isabella Lövin (MP) vice statsminister men det är en honorärtitel. Om Löfven får snuva och feber är det Wallström som leder regeringen.
En annan lyckad rekrytering var Anders Ygeman, frontfigur i kampen mot ett svenskt medlemskap i EU. Många trodde att Ygeman stod för långt till vänster för att bli aktuell som statsråd; samma analys gjorde för övrigt av Morgan Johansson. Wallström och Ygeman är två starka kort inför valrörelsen 2018. Då är politikern från Västerbotten sex år yngre än vad Donald Trump var då han tillträdde som USA:s president.
Det går bra för Annie Lööf och dåligt för AKB, som moderatledaren brukar kallas. Så brukar det vara. Det är upp för ett borgerligt parti och ned för ett annat. Under 50- och 60-talen var Folkpartiet (Liberalerna) överlägset störst. Toppnoteringen 24,4 procent i riksdagsvalet 1952 är långt från 5,4 procent i valet 2014. Frågan är nu om Centerpartiet ska återta ledartröjan i det borgerliga blocket. Partiets rekordnotering på 25,1 procent är från 1973. Fortsätter uppgången samtidigt som Moderaterna rasar kan de två mötas i hissen. Det bör vara lättare att nå blocköverskridande uppgörelser om Centern är det stora partiet på den borgerliga sidan.
Krönikören K.-G. Bergström från Ryssbält undrar hur lång tid M ger AKB och det är en högst befogad fråga. De konservativa brukar ju inte vara särskilt sentimentala i partiledarfrågor.
Med detta, fru talman, vill jag yrka på att resten av februari samt mars ska bjuda på riktigt vinterväder med stabila isar som lämpar sig för pimpelfiske.