Mot den bakgrunden är det inte underligt att kvinnor drabbas mer av ohälsa än män. Någon måste betala för de indragningar av tjänster som skett på de flesta arbetsplatser inom offentlig sektor.
Neddragningarna har gått hårt fram inom vård och omsorg. Då är det nästan alltid kvinnor som får ta smällarna.
Från anställda inom vård och omsorg kommer ständiga larmrapporter om att de inte hinner med sina arbetsuppgifter, att de inte känner tillfredsställelse i jobbet, att maktlösheten känns som en allt tyngre börda.
När utbrändheten gör sig påmind kommer också sjukskrivningarna.
Dessutom är medelåldern hos dem som finns inom vård- och omsorgsjobben relativt hög. Medelåldern bland de anställda inom flera av våra landsting ligger över 50 år. Med stigande ålder ökar också sjukfrånvaron.
Många jobbar inom Kommunals avtalsområden känner sig otillräckliga i sitt arbete. De får aldrig göra klart utan måste skynda vidare till nästa arbetsuppgift. De får inte göra ett arbete med tillräckligt bra kvalitet. Även om de vill. Samtidigt som antalet heltidsanställda minskat har andelen timvikarier och deltidsanställda ökat. Heltidsjobb måste gå före deltidsjobb.
Allt tyder på att åldersutvecklingen medför att det måste nyanställas flera 10 000-tals inom vård och omsorg under det närmaste decenniet.
Dels på grund av pensionsavgångar, dels beroende på att Sveriges befolkning blir allt äldre och därmed mer vårdkrävande. Kommuner och landsting som arbetsgivare måste blir mer offensiva.
Genomförs kraftiga skattesänkningar de närmaste åren, som moderatregeringen, vill raseras skattebaser. Då bäddar regeringen för att en allt större del av välfärden måste betalas privat. En väg som svenska folket avvisar.
Det går knappast att pressa personalen hårdare (”att springa snabbare i korridorerna”) utan det måste dels satsas på bättre utbildning och nya tjänster, dels på en bättre arbetsorganisation, ökad delaktighet och minskad personalomsättning.
Problemet är nog inte hur vi ska kunna finansiera vår välfärdssektor.
Problemet snarare den populistiska politiska propagandan som påstår att endast skattesänkningar leder till ökat välstånd. Välfärdstjänster kommer inte att bli billigare för att de finansieras privat.
Människor måste få tid till rekreation och vila, de måste kunna gå från jobbet med en känsla av att ha räckt till. Fler anställda, en fungerande arbetsmiljö och genomtänkta rehabiliteringsåtgärder när så behövs skulle dessutom snabbt kunna pressa ner kostnaderna för sjukförsäkringen, men föga sker.
Det måste till nytänk, eller som en insändarskribent formulerade det:
”Tror de att man kan spara hur mycket som helst på vården av sjuka människor? Det får vara nog nu! Var finns den solidariska och humanitära socialpolitiken, som värnar om människorna i första hand och beräknar de ekonomiska kalkylerna i andra hand? En politik som sätter folkhälsan och människorna före nedskärningar?”.
Ja, var finns den i politiken dessa räknenissarnas tidevarv?