Hur bekämpa sina fiender
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Johnson menar att när invandring och integration blir valfrågor gynnar det främlingsfientliga partier. Han tar 1991 som exempel då Ny demokrati kom in i riksdagen. Om integration och invandring blir en valfråga 2010 kommer SD otvivelaktigt att vinna på detta, skriver han.
Undertexten är klar. Tig om integration och SD kanske misslyckas.
Två invändningar kan göras.
Det första gäller verklighetsbeskrivningen 1991 hade vi ett förvirrat politiskt läge. Väljarna var osäkra och de etablerade partierna hade betett sig som klantarslen.
Så dyker Ny Demokrati och Kristdemokraterna upp som nya fräscha krafter.
Fler väljare nämnde NyD som nyliberalt systemskiftesparti i högre grad än som flyktingmotståndare.
Och Kristdemokraterna kom in i riksdagen, trots att väljarna var föga intresserade av moral- och religionsfrågor. Men man gillade Alf Svensson.
Bäst av allt gillade väljarna 1991 miljöfrågorna. Och det gav till resultat att miljöpartiet åkte ur riksdagen . . .
Nydemokratiska väljare var heller inte så intresserade av sakfrågorna, utan istället den kompetens och personlighet som företrädarna hade. De röstade inte på politiken utan på personerna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. NyD-väljarna var i hög grad taktikröstare som ville röra om i grytan och få en förändring av svensk ekonomi och allmänna inriktning.
Så det är inte så enkelt som Johnson försöker göra gällande.
Sen har vi principfrågan. Är väljarna så enkla och lättmanipulerade, eller finns det kanske en koppling mellan hur dagordningen ser ut - och vad folk tänker och tycker?
Vi ska inte glömma att SD kommit till den position de nu är - vid tröskeln till riksdagen - efter ett årtionde av försök att tiga ihjäl dem. De etablerade partierna och medierna har försökt slippa besvärliga multikultifrågor på dagordningen. Ändå är SD på väg att etablera sig som en politisk kraft i Sverige.
Så vilken princip ska gälla i en demokrati? Ska alla få få tala, även dårarna?
Björn Johnsson ställer inte frågan så, utan pangar istället på med en anklagelse mot politikerna för att ha en naiv strategi:
"När politiker som Mona Sahlin och Maud Olofsson debatterar med Jimmie Åkesson gynnar det SD, oavsett vem som vinner debatten. Partiet måste självfallet bemötas på de kommunala arenor där det redan finns representerat, men det finns ingen anledning att bjuda in det till den rikspolitiska debatten."
Själv tycker jag nog att frågor ska diskuteras, om de uppfattas som angelägna av väljarna. Även om det får till konsekvens att nya partier dyker upp. I längden går det inte att hålla borta sådant som väljarna tycker och tänker.
Det är väl just det som är poängen med en demokrati?