Det längtas intensivt efter politik som det var förr, på den gamla goda tiden. Då virket hade kärna, somrarna var långa och soliga, när posten ännu levererades tryggt, till och med på lördagarna.
Och hela vårt politiska system är uppbyggt på att politiker på ett eller annat sätt kan påverka framtiden. Såväl förvaltningsapparat som ideologisk berättelse fotas på föreställningen att vi har instrumenten att ta oss fram - på ett rationellt och sansat sätt, inom demokratins ramar, utan att gå till överdrift med vare sig pekpinnar eller låt gå-mentalitet.
Moisés Naim menar i sin bok ”The End Of Power. From boardrooms to battlefields and churches to states, why being in charge isn’t that it used to be” (Basic Books 2013) att det är dags att tänka om på den punkten också. Istället för tydliga maktcentra från vilken framtiden kan styras, och medborgarna eller kunderna förväntar sig kunna utkräva ansvar, har vi fått ett antal mikromakter som slåss om inflytande över det som vi förr uppfattade som stabila entiteter som ”nationer” eller ”företag”, men som nu förvandlats till en osäker terräng av konkurrerande aktörer, ständigt utsatta för attacker av olika slag.
Makromaktens stabilitet har förvandlats till mikromakternas instabilitet.
Naims argument är således att makten inte bara förskjuts mellan olika aktörer, utan att maktens karaktär också är på väg att förvandlas. Det han säger är det vi brukar beskriva som en förändring från en hyggligt moncentrisk värld till en multicentrisk. Från en mittpunkt i samhället till ett flertal konkurrerande mittpunkter.
Priset är en ökad omsättning av politiker och företagsledare, av politiska linjer och företagsstrategier, där vårt kognitiva landskap mer graviterar mot en karta som liknar dem över olika militära grupperingar i Mellanöstern mer än ett organisationsschema från Handelshögskolan.
Allt detta skapar nya förutsättningar för hur politik utövas. Och vi får en konfrontation mellan hur det egentligen fungerar och våra föreställningar om hur det bör vara.
Politikerna förvandlas till koordinatörer och kaospiloter, där gamla goda kunskaper och efterenheter snabbt eroderas; vi får snabba skiften av ”sociala rörelser” som ägnar sig åt enfrågor, utan helhetssyn (som dessutom inte går att skaffa); ett minskat perspektiv såväl bakåt (med korta inlärningskurvor) och framåt (mer prognoser än trender); och slutligen ”alienation” eftersom utvecklingen tycks obegriplig och ohanterbar. Allt under en acceleration av händelseförloppen som gör politik till ständig improvisation, mer i kamp mot tiden, än som fordom, med tiden.
Som sagt, inget av detta är okänt. Men konstitutionella och mentala plattform att hantera detta samhälle bygger på 1900-talets trygga lunk. Inte undra på om medborgarna stundtals röstar som desperados.