Höjda insatser till övergödd a-kassa
Jobbskatteavdraget har finansierats med dyrare och sämre a-kassa. Nu dyker konjunkturen och finansiärerna/löntagarna förlorar halva lönen och hela jobbskatteavdraget. Samtidigt blir det ännu dyrare att vara medlem i Nordens sämsta a-kassa. Systemskiftet slår till.
Utbetalningarna från a-kassan stiger för första gången på tre år och IF Metall tvingas till kraftig höjning av avgiften för att klara ersättningen till medlemmar som förlorar jobbet när branschen dyker. Kommunal med flera väntas följa efter. Trots att arbetslöshetsförsäkringen är kraftigt överfinansierad.
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Förklaringen till denna utveckling för arbetslöshetsförsäkringen är den låga arbetslösheten parad med sämre ersättning och höjd ribba för att kvalificera sig till a-kassan. Den moderatledda nya arbetarregeringens arbetslinje tycktes således fungera; lägre a-kassa leder till lägre arbetslöshet, höjd produktivitet och ökade skatteintäkter.
Dock har det visat sig att modellen bara fungerar i högkonjunktur. Det vill säga; den fungerar inte alls. Åtminstone inte för att skapa jobb. Det är bara en nyliberal teori. Peter H Lindert, professor i ekonomi vid University of California, konstaterar i "Välfärdsstatens expansion - ekonomisk tillväxt och offentlig sektor under 200 år" att vare sig höga skatter eller generösa socialförsäkringssystem tärt på tillväxten.
Det är en tes ekonomer bevisar genom att rita staplar och diagram på svarta tavlan, men i verkligheten finner den inget stöd, skriver Lindert. Boken, där Sverige specialstuderats, utkom på SNS förlag under hösten 2005. Rekommenderas.
Alliansregeringens främsta syfte med försämringen av arbetslöshetsförsäkringen var att få in pengar till finansieringen av det beramade jobbskatteavdraget och därför höjdes fackförbundens andel i finansieringen av a-kassan kraftigt. Från tio till 30-60 procent.
En kamouflerad skattehöjning till vilken grupper med lägsta lönerna och största risken för att bli arbetslösa fått betala mest. Ett logiskt högersinnat resonemang, eftersom deras ideologi bygger på att arbetslöshet är självvald och den som gör det valet måste få erfara att det kostar.
Trots att regeringen Reinfeldt med sina åtstramningar lyckats skrämma bort en halv miljon från a-kassan är den välgödd som aldrig förr. Överfinansieringen, utbetalning minus inbetalning, ligger på 15-20 miljarder kronor. Det borde alltså finnas resurser att ta av när konjunkturen dyker och arbetslösheten tilltar. Om pengarna verkligen gick till de arbetslösa.
Men icke. IF Metall har inte bara gått med på sänkt lön, eller om man så vill sänkt arbetstid, i ett krampaktigt försök att få behålla så många jobb som möjligt, förbundet har också tvingats höja avgiften till a-kassan från 125 till 300 kronor för att täcka upp ersättningen till alla medlemmar som blivit och inom kort blir arbetslösa, trots det välsignade jobbskatteavdraget.
En bonus de fått för att de varit kloka nog att välja arbete före arbetslöshet och som följdriktigt försvinner när de väljer det andra alternativet. Cyniskt uttryckt, men cynism är vad som präglar
regeringens så kallade reformer.
Kommunal, vars medlemmar förväntas dras med i nästa våg av varsel och uppsägningar, gör Metall sällskap och höjer a-kasseavgiften med 50 kronor till närmare 300 kronor. Och fler lär följa. Även på tjänstemannasidan. Över tusen lärare sägs upp. Flest i Norrbottenskommunerna Boden, Luleå och Piteå.
Det är inte det att a-kassan är bankrutt. Det är det att generositeten och solidariteten är borta. Den försvann i regeringens reformering. Bära varandras bördor är ute. Var och en sin egen lyckas, eller olyckas, smed är vad som gäller. Höjda avgifter till a-kassan tär på jobbskatteavdraget. Det vi inte betalar över skattsedeln får vi betala med höjda taxor och avgifter. De som har råd. Så är det. Det ska vi ha klart för oss.